Är förtal efter att ha blivit frikänd efter arrestering berättigad som ärekränkning?

“Förtal” innebär att sprida grundlösa förolämpningar om andra och skada deras rykte. Om vissa krav uppfylls kan detta leda till skadeståndsanspråk eller straffrättsliga påföljder för ärekränkning.

Men nyligen har tanklöst förtal, särskilt på sociala medier där inlägg kan göras lättvindigt, blivit ett stort samhällsproblem.

På vår webbplats har vi behandlat förtal ur olika perspektiv, inklusive kraven för att ärekränkning ska anses ha ägt rum på grund av förtal, juridiska åtgärder mot förtal, hur man skriver en skadeanmälan, hur man identifierar postförfattaren, och hur man tar bort förtalande kommentarer.

Den här gången kommer vi att diskutera, baserat på rättsfall, om det utgör “ärekränkning” enligt strafflagen om en misstänkt person inte åtalas i samband med en arresteringsartikel.

Vad innebär det att inte åtala?

Först och främst tror många att inte åtala = oskyldig, det vill säga att man inte åtalas för att man är oskyldig. Så låt oss förklara grunderna i att inte åtala.

Att inte åtala innebär att åklagaren, efter att ha övervägt ett brott, bestämmer att det inte finns något behov av att söka domstolens dom och därför inte väcker åtal. Det finns tre typer av skäl till att inte åtala: “Ingen misstanke”, “Otillräcklig misstanke” och “Åtalsuppskov”.

Ingen misstanke

Ingen misstanke innebär att det, efter utredning, inte finns några bevis för att den misstänkte är gärningsmannen, det vill säga att det inte finns någon misstanke.

Otillräcklig misstanke

Otillräcklig misstanke innebär att det finns en misstanke om att den misstänkte är gärningsmannen, men det finns inte tillräckligt med bevis för att bevisa brottet.

Åtalsuppskov

Åtalsuppskov innebär att det finns tillräckligt med bevis för att bevisa brottet, men åtalet skjuts upp med hänsyn till olika omständigheter, såsom brottets lindriga natur, djup ånger och möjlighet till rehabilitering, förlikning med offret, och förekomsten av sociala sanktioner.

Skillnaden mellan att inte väcka åtal och frikännande

“Att inte väcka åtal” innebär att misstänkta inte ställs inför rätta, medan “frikännande” är ett helt annat begrepp som fastställs genom en dom efter en rättegång.

Det finns också skillnader inom kategorin att inte väcka åtal. “Ingen misstanke” och “otillräcklig misstanke” innebär att det skulle vara svårt att få en fällande dom i en rättegång, vilket är nära till frikännande. Å andra sidan, “åtalsunderlåtelse” innebär att det finns bevis som kan bevisa brottet, och om en rättegång skulle hållas, finns det en möjlighet till fällande dom. Så även inom kategorin att inte väcka åtal, har olika orsaker olika betydelser.

Fall av förtal

Nu ska vi förklara domstolens bedömning baserat på tidigare förtalsfall, om en arresterad person inte åtalas och om rapportering om gripandet av medier som tidningar kan anses vara förtal.

Först ut är ett fall där en operatör som anklagades och skickades till åklagaren på misstanke om bedrägeri och överträdelse av affärslagen i samband med ett civilrättsligt mål, inte åtalades. Operatören krävde skadestånd för att ha fått sitt rykte skadat genom tidningsrapportering.

Ärekrenkning i fall där den misstänkte inte åtalas

Företaget X, i samband med köp och försäljning av ett sjukhus, anklagades i februari 1993 (Heisei 5) av köparen A för bedrägeri och brott mot den japanska lagen om fastighets- och byggnadshandel (Japanese Zaitaku Kenchiku Torihiki Hou). Fallet överlämnades till åklagarmyndigheten.

Y-tidningen publicerade en artikel den 20 oktober samma år, där det påstods att företaget X hade lurat till sig en handpenning på 3 miljoner yen genom att inte informera om att det fanns en stor mängd säkerheter på sjukhuset. Senare blev företaget X inte åtalat, vann en civilrättslig process som A hade inlett, och stämde Y-tidningen för skadestånd 1996 (Heisei 9).

Domstolens första dom var:

“Artikeln i Y-tidningen, trots att den är anonym, kan nästan identifiera företaget X. Den beskriver de misstänkta omständigheterna i detalj och konkret, betonar definitivt i rubriken att ‘3 miljoner yen tas i handpenning i en affär om ett sjukhus med stora säkerheter’, vilket ger intrycket att misstankarna om bedrägeri och brott mot affärslagen är starka. Detta har skadat företaget X:s rykte och ära, men det finns inga bevis för sanningen, och det finns ingen rimlig anledning att ha missuppfattat sanningen.”

Sendai District Court, dom den 22 juli 1997 (Heisei 9)

Domstolen beordrade Y-tidningen att betala 600 000 yen till företaget X.

Domstolens bedömning av Y-tidningens överklagande av den första domen var:

“Artikeln i fråga skadar företaget X:s rykte, som anges i domen från första instans. När det gäller rapportering om överlämnande av anklagelser, inkluderar det fall där ingen åtalas, så krävs det försiktighet i uttryckssättet. Innehållet i artikeln ger starkt intryck av att de misstänkta omständigheterna har bekräftats genom utredningar av brottsbekämpande myndigheter och intervjuer, men det finns inga bevis för att detta är sant.”

“Y-tidningens rapportering har inte fått någon uppfattning om att misstankarna är starka från den ansvariga polisstationen, och de har inte hört något om situationen från de inblandade parterna, så det kan inte sägas att det finns någon rimlig anledning att ha missuppfattat sanningen.”

Sendai High Court, dom den 26 juni 1998 (Heisei 10)

Domstolen fastställde att företaget X:s skada var 600 000 yen, och avvisade Y-tidningens överklagande eftersom det inte fanns några skäl till det.

Frågan om olaglighet i detta fall

Japanska strafflagen §230 (Förtal)
⒈ Den som offentligt framställer fakta och skadar någons heder, oavsett om dessa fakta är sanna eller inte, ska straffas med fängelse i högst tre år eller böter på högst 500 000 yen.
⒉ Den som skadar en avlidens heder ska inte straffas, såvida det inte skett genom att presentera falska fakta.

Enligt paragraf 230 i strafflagen, finns det tre krav för att förtal ska anses ha begåtts:

• Offentligt ⇨ På ett sätt som gör att ett obestämt antal personer kan få reda på det
• Framställa fakta ⇨ Presentera specifika fakta (OBS: om fakta är sanna eller inte spelar ingen roll)
• Skada någons heder ⇨ Skapa en situation där det finns risk att någons sociala status skadas

Mer detaljerad information om kraven för att förtal ska anses ha begåtts finns i följande artikel:

https://monolith.law/reputation/defamation[ja]

I detta fall kan man säga att artikeln från tidningen Y uppfyller kraven för förtal, eftersom den gör det lätt att identifiera företaget X, presenterar specifika misstänkta fakta och ger intrycket att misstankarna är starka, vilket sänker företaget X:s sociala status och skadar dess heder.

Emellertid, även om förtal enligt paragraf 230.2 i strafflagen inte anses olagligt om det finns “skäl som motverkar olaglighet”, gäller detta inte i detta fall eftersom tidningen Y, även om dess rapporteringssyfte skulle ha varit “att främja allmänintresset”, inte har bevisat sanningen.

Med andra ord, när media rapporterar om att en misstänkt har överlämnats till åklagaren, är det inte frågan om personen kommer att åtalas eller inte, utan om de ger intrycket att personen är skyldig utan att bevisa sanningen, vilket ökar risken för att de anklagas för förtal.

Ärekrenkning i fall där den misstänkte har frikänts

Det andra fallet handlar om en misstänkt som dömdes skyldig i första instans men frikändes i överklagandeinstansen. Personen som beskrivit brottet krävdes på skadestånd för ärekrenkning.

VD B för H Telefonaktiebolag åtalades för tjänstefel genom att ha förskingrat företagets pengar och tagit med sig företagets konstverk hem. I domen från första instans den 26 april 1985 (Showa 60) dömdes han delvis skyldig och delvis frikänd.

Professor A vid juridiska fakulteten på H Universitet beskrev i sin bok “Historien om mutor”, utgiven den 25 februari 1986 (Showa 61), VD B:s förskingring av företagets pengar baserat på domen från första instans. Han kommenterade också att B hade blandat ihop offentliga och privata angelägenheter och nämnde även de handlingar för vilka B delvis hade frikänts.

I överklagandeinstansens dom den 12 mars 1991 (Heisei 3) frikändes VD B helt för anklagelserna om förskingring av företagets pengar, medan han dömdes skyldig endast för att ha tagit med sig en del av företagets konstverk hem. Denna dom blev slutgiltig.

VD B krävde skadestånd från professor A för ärekrenkning i artikeln “Historien om mutor”. I första instans erkändes professor A:s ansvar för olaga handling genom ärekrenkning mot VD B, och A beordrades att betala 500 000 yen i skadestånd.

Domstolens bedömning av professor A, som överklagade detta, var:

Ärekrenkning är inte olagligt om handlingen rör en fråga av allmänt intresse och syftet uteslutande är att tjäna allmänheten, förutsatt att det finns bevis för att de framförda fakta är sanna i sina viktigaste delar. Även om det inte finns bevis för att det är sant, om det finns rimliga skäl för personen att tro att det är sant, finns det varken avsikt eller vårdslöshet i handlingen, och ingen olaga handling har begåtts.

Om professor A trodde att de fakta som framfördes i VD B:s första dom och de fakta som erkändes i domskälen var sanna, bör det anses att det finns rimliga skäl att tro att de framförda fakta är sanna, såvida det inte finns särskilda omständigheter, även om en annan bedömning gjordes i överklagandeinstansen.

Det anses att det finns en identitet mellan de fakta som erkändes i VD B:s första dom och de fakta som professor A framförde i “Historien om mutor”, så ingen avsikt eller vårdslöshet kan erkännas hos professor A.

Högsta domstolen, dom den 26 oktober 1999 (Heisei 11)

Det fastställdes att professor A inte hade begått någon olaga handling genom ärekrenkning.

Förekomsten av olaglighet i detta fall

Japanska strafflagen paragraf 230, punkt 2 (Särskilt fall rörande allmänna intressen)
⒈ Om handlingen i föregående paragraf rör en fråga av allmänt intresse, och dess syfte uteslutande är att främja allmänheten, ska sanningen av frågan bedömas, och om det finns bevis för att det är sant, ska detta inte straffas.
⒈ I tillämpningen av föregående punkt ska fakta om brottsliga handlingar av personer som inte har åtalats betraktas som frågor av allmänt intresse.
⒊ Om handlingen i föregående paragraf rör en fråga om en offentlig tjänsteman eller en kandidat till offentlig tjänsteman genom val, ska sanningen av frågan bedömas, och om det finns bevis för att det är sant, ska detta inte straffas.

I detta fall bedömdes det att ärekränkning vid tidpunkten för handlingen motsvarar en faktor som hindrar olaglighet när det finns ett “syfte att främja allmänheten” och “bevis för att det är sant”. Även om den misstänkte frikändes för den del som anges efter handlingen av ärekränkning, ansågs det inte vara olagligt.

Domstolens första instans bedömde innehållet i domen som “ett rimligt skäl att tro att fakta är sanna”, vilket ansågs motsvara “bevis för fakta” i paragraf 230, punkt 2, i den japanska strafflagen.

För mer information om avvisning av olaglighet i ärekränkning, se artikeln nedan.

https://monolith.law/reputation/libel-law-utility[ja]

Sammanfattning

I dagens samhälle, där sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och LINE är djupt integrerade i våra liv, vet man aldrig när man kan bli utsatt för ärekränkning genom förtal.

Men om du en gång blir inblandad, behöver du överväga olika faktorer, såsom kraven för ärekränkning, faktorer som hindrar olaglighet, och situationen vid tidpunkten för handlingen.

Vi rekommenderar att du inte hanterar sådana känsliga frågor på egen hand, utan snarare konsulterar en advokatbyrå med specialiserad juridisk kunskap och omfattande erfarenhet så snart som möjligt för att få lämplig rådgivning.