Intrång och civilrättsliga åtgärder i japansk upphovsrätt: Förbud, skadestånd och återbetalning av orättmätig vinst

I en global affärsverksamhet utgör skyddet av immateriella rättigheter, särskilt upphovsrätten, en strategisk komponent som är avgörande för att upprätthålla företags konkurrenskraft och tillgångsvärde. När man bedriver verksamhet på den japanska marknaden eller samarbetar med japanska kreatörer och företag, är det essentiellt att ha en korrekt förståelse för hur den japanska upphovsrättslagen fungerar, inte bara för att följa compliance utan också ur ett perspektiv av riskhantering och tillgångsförvaltning. Vad kan rättighetshavare göra juridiskt om deras verk används utan tillstånd? Japans lagstiftning har utvecklat kraftfulla och mångfacetterade rättsmedel för att skydda rättighetshavarnas intressen. I denna artikel kommer vi att detaljerat förklara de rättsliga kraven för att fastställa ett intrång enligt japansk upphovsrätt, samt de huvudsakliga civilrättsliga åtgärderna som står till rättighetshavarens förfogande: injunktionsanspråk, skadeståndskrav och krav på återbetalning av orättmätig vinst, baserat på specifika lagparagrafer och rättsfall från ett expertperspektiv. Att förstå dessa rättsliga ramverk kommer att tjäna som en fast riktlinje för att skydda ditt företags verk och respektera andras rättigheter.

Grundläggande krav för upphovsrättsintrång enligt japansk lag

För att ett upphovsrättsintrång ska anses juridiskt etablerat i Japan, bedöms det inte utifrån subjektiva intryck utan baseras på objektiva kriterier enligt den japanska upphovsrättslagen. För att en handling ska betraktas som ett upphovsrättsintrång måste den uppfylla tre huvudsakliga krav: “verkskaraktär”, “beroende” och “likhet”. Dessa krav spelar en avgörande roll i att definiera räckvidden för rättighetsskyddet och samtidigt säkerställa att de inte orättmätigt begränsar friheten i kreativa aktiviteter.

Verkets originalitet enligt japansk upphovsrätt

För att kunna göra gällande ett upphovsrättsintrång är det en grundläggande förutsättning att det skyddade verket uppfyller kriterierna för ett “verk” enligt artikel 2.1.1 i den japanska upphovsrättslagen. Lagen definierar ett verk som “ett uttryck för tankar eller känslor som har skapats på ett kreativt sätt och som tillhör området för litteratur, vetenskap, konst eller musik”. Från denna definition framgår det att “originalitet” är avgörande för att något ska erkännas som ett verk.

Emellertid kräver “originalitet” inte nödvändigtvis en hög grad av konstnärlighet eller unikhet. Det räcker med att författarens personliga prägel kommer till uttryck, och bedömningskriterierna är relativt generösa. Men uttryck som skulle vara desamma oavsett vem som framställer dem, eller som enbart består av fakta eller data, anses inte ha originalitet. Till exempel anses inte foton av tyfoner tagna mekaniskt av vädersatelliter vara verk, eftersom de saknar mänskligt kreativt deltagande, och därför uppstår inga upphovsrättsliga frågor om någon annan använder sådana bilder. I företagsverksamhet blir frågan om det finns originalitet i de data eller rapporter som skapas av företaget den första viktiga vändpunkten för att avgöra om de är föremål för skydd eller inte.

Beroende

Det andra kravet är “beroende”. Detta innebär att ett nytt verk har skapats genom att förlita sig på ett annat författares verk (ett tidigare verk). Även om de två verken slutligen skulle vara mycket lika, om det senare verket skapades oberoende utan kännedom om det tidigare verket, finns det inget beroende och därmed ingen upphovsrättsintrång. Denna princip är avsedd att förhindra att kreativt arbete hindras av en slumpmässig överensstämmelse.

Konceptet om beroende i japansk rättspraxis etablerades av Japans högsta domstol i dess dom den 7 september 1978 (1978), allmänt känd som “One Rainy Night in Tokyo-fallet”. I denna dom klargjorde högsta domstolen att “kopiering” enligt upphovsrättslagen innebär “att återskapa något som är tillräckligt för att göra innehållet och formen av ett befintligt verk känt genom att förlita sig på det”. Detta har klargjort att även om någon som inte har haft möjlighet att komma i kontakt med ett befintligt verk och inte känner till dess existens eller innehåll, skapar ett verk som i slutändan är identiskt, så räknas det inte som “kopiering”, och därmed uppstår inga upphovsrättsliga problem.

Emellertid, i praktiken av rättstvister, när den anklagade sidan hävdar att de “skapade verket självständigt”, är det svårt att direkt bevisa förekomsten eller frånvaron av beroende. Detta beror på att beroende är en fråga som rör det inre tillståndet under skapandeprocessen. Därför tenderar domstolar att indirekt anta beroende baserat på faktum som om skaparen av det senare verket hade möjlighet att komma i kontakt med det tidigare verket (möjlighet till åtkomst) och graden av likhet mellan verken. Särskilt när uttrycken är komplexa eller när det finns gemensamma drag i ovanliga delar, tenderar beroende att starkt antas. Detta understryker vikten för företag att korrekt lagra designskisser, referensmaterial, utvecklingsloggar och liknande för att kunna bevisa legitimiteten i deras kreativa processer.

Likhet

Det tredje kravet är att det verk som skapats med stöd av ett annat måste vara “likt” det föregående verket. Det räcker inte att idéer eller koncept liknar varandra för att det ska räknas som upphovsrättsintrång. Det som den japanska upphovsrättslagen skyddar är den konkreta “uttrycksformen”, inte de underliggande idéerna.

För att avgöra om likhet föreligger har Japans högsta domstol fastställt kriteriet om man “direkt kan uppfatta de väsentliga egenskaperna i uttrycket”. Detta innebär att den som tar del av det senare verket ska kunna känna igen de väsentliga egenskaperna, det vill säga de delar där skaparens personlighet kommer till uttryck som starkast, i det föregående verket.

Så även om det finns gemensamma delar mellan två verk, om dessa delar består av uttryck som vem som helst kan komma på (till exempel typiska sätt att avbilda ett visst djur), räknas de inte som “väsentliga egenskaper i uttrycket”, och likheten förnekas. Till exempel, i ett fall som avgjordes av Tokyo District Court den 30 mars 2022 (fallet med fotografi av vårrullar), ansågs likheterna i komposition och placering av vårrullarna på en tallrik vara inom ramen för vanliga uttryck, och upphovsrättsintrång förnekades. Å andra sidan finns det fall där kreativiteten i specifika uttrycksformer, som en unik placering av vattenmelon eller användningen av bakgrundsfärger, har erkänts, och likheten har bekräftats eftersom de väsentliga egenskaperna var gemensamma.

Denna standard ger företag en indikation på var de juridiska gränserna går när de studerar konkurrenters produkter eller tjänster och utvecklar nya produkter för att möta marknadens behov. Det kan vara tillåtet att inspireras av idéerna bakom en annans framgång, men att imitera den konkreta uttrycksformen, särskilt de kreativa aspekterna som kännetecknar produkten, kan avsevärt öka risken för upphovsrättsintrång.

Civilrättsliga åtgärder mot upphovsrättsintrång i Japan

Den japanska upphovsrättslagen och civilrätten erbjuder flera civilrättsliga åtgärder som rättighetshavare kan vidta när deras upphovsrätt har kränkts. Dessa åtgärder syftar till att stoppa intrång, återställa uppkomna skador och avskräcka från framtida överträdelser. Bland de främsta åtgärderna finns krav på förbud, skadestånd och återbetalning av orättmätig vinst.

Begäran om förbud enligt japansk upphovsrätt

En begäran om förbud är ett av de mest direkta och kraftfulla sätten att hantera upphovsrättsintrång. Enligt artikel 112, paragraf 1 i den japanska upphovsrättslagen kan upphovsrättsinnehavaren begära att den som för närvarande gör intrång på rättigheterna ska upphöra med detta, och mot den som riskerar att göra intrång i framtiden kan förebyggande åtgärder begäras.

En viktig egenskap hos denna rättighet är att det inte krävs bevis för att inkräktaren har agerat med avsikt eller av oaktsamhet. Det är möjligt att göra en begäran enbart baserat på det objektiva faktum att en intrångshandling föreligger eller att det finns en uppenbar risk för detta. Detta möjliggör för rättighetsinnehavaren att snabbt korrigera situationen med intrång utan att behöva ta hänsyn till inkräktarens subjektiva avsikter.

Dessutom tillåter artikel 112, paragraf 2 i den japanska upphovsrättslagen åtgärder som kompletterar begäran om förbud för att säkerställa dess effektivitet. Specifikt kan rättighetsinnehavaren begära att föremål som utgör intrånget (till exempel piratkopierade böcker eller mjukvara) eller som har skapats genom intrånget (till exempel olovligt kopierade DVD-skivor) ska förstöras som en nödvändig åtgärd för att stoppa eller förebygga intrånget. I vissa fall kan det även vara möjligt att begära förstörelse av maskiner eller verktyg som uteslutande har använts för intrånget. Denna bestämmelse ger rättighetsinnehavaren en stark befogenhet att inte bara stoppa intrånget utan också fysiskt eliminera källan till intrånget och förhindra framtida återfall. För företag är det av yttersta vikt att kunna samla in och förstöra imitationer på marknaden för att skydda varumärkets värde och marknadsandelar.

Skadeståndskrav enligt japansk rätt

När en rättighetsinnehavare lider skada på grund av upphovsrättsintrång, kan denne kräva ekonomisk kompensation. Denna rätt till skadestånd grundar sig på bestämmelserna om olovliga handlingar i artikel 709 i den japanska civilrätten. Till skillnad från ett förbudskrav måste rättighetsinnehavaren bevisa att intrångsgöraren agerat med uppsåt eller av oaktsamhet för att kunna framställa ett skadeståndskrav.

Att exakt bevisa storleken på skadan i fall av upphovsrättsintrång är dock ofta mycket svårt. Det är inte enkelt att konkret bevisa “hur mycket vinst som hade kunnat göras om intrånget inte hade ägt rum”. För att minska bevisbördan har artikel 114 i den japanska upphovsrättslagen infört tre presumtionsregler för beräkning av skadestånd. Rättighetsinnehavaren kan välja och argumentera för den regel som är mest fördelaktig för deras fall.

1. Artikel 114 stycke 1: En metod där man multiplicerar antalet sålda intrångsprodukter med vinsten per enhet för den rättmätiga produkten som rättighetsinnehavaren säljer. Detta betraktas som förlorad vinst som rättighetsinnehavaren skulle ha tjänat på de försäljningsmöjligheter som intrångsgöraren hade. Dock kan beloppet minskas på grund av andra faktorer, såsom rättighetsinnehavarens produktions- och försäljningskapacitet eller intrångsgörarens försäljningsinsatser.
2. Artikel 114 stycke 2: En metod som antar att den vinst intrångsgöraren har gjort genom sitt intrång är lika med rättighetsinnehavarens skada. Enligt denna bestämmelse, om rättighetsinnehavaren kan bevisa intrångsgörarens vinst, antas det juridiskt att detta är deras skada. Detta är dock bara en presumtion, och intrångsgöraren kan motbevisa detta genom att visa att rättighetsinnehavarens faktiska skada är mindre.
3. Artikel 114 stycke 3: En metod som använder beloppet motsvarande licensavgiften för användning av verket som skadestånd. Detta tillåter rättighetsinnehavaren att kräva det belopp som intrångsgöraren skulle ha betalat om de hade erhållit en laglig licens som den minsta skadan. Även om det är svårt att bevisa förlorad vinst eller intrångsgörarens vinst, kan skadeståndet beräknas med hjälp av branschens licensavgifter, vilket gör det till en metod som ofta används i praktiken.

Dessa presumtionsregler är till stor hjälp för rättighetsinnehavarens bevisföring och har en effekt som gynnar rättighetsinnehavaren i rättsliga tvister. I nyliga rättsfall har det förekommit att dessa regler legat till grund för att döma ut stora skadestånd i fall med omfattande piratkopieringssajter.

Krav på återbetalning av orättfärdig vinst enligt japansk rätt

Krav på återbetalning av orättfärdig vinst är en monetär rättslig åtgärd som skiljer sig från skadeståndskrav och baseras på olika juridiska grunder. Detta stöds av artiklarna 703 och 704 i den japanska civilrätten och innebär att om någon utan “laglig grund” har fått fördelar genom annans egendom eller arbete och därigenom orsakat förlust för någon annan, kan denne kräva att fördelarna återbetalas.

I sammanhang av upphovsrättsintrång kan inkräktaren ha använt upphovsmaterialet och därigenom tjänat pengar utan “laglig grund” i form av tillstånd från rättighetsinnehavaren, vilket gör att rättighetsinnehavaren kan kräva att dessa fördelar återbetalas. Den största fördelen med detta krav är att till skillnad från skadeståndskrav, behöver man inte bevisa att inkräktaren agerat med uppsåt eller av oaktsamhet. Det räcker att bevisa faktumet av intrånget och att inkräktaren objektivt sett har tjänat på det.

Omfattningen av återbetalningsskyldigheten varierar beroende på inkräktarens subjektiva medvetenhet. Om inkräktaren inte visste att handlingen utgjorde ett upphovsrättsintrång (i god tro), är denne endast skyldig att återbetala de fördelar som fortfarande finns kvar (den existerande vinsten). Å andra sidan, om inkräktaren var medveten om intrånget och fortsatte agera (i ond tro), är denne skyldig att återbetala hela den erhållna vinsten plus lagstadgad ränta.

Krav på återbetalning av orättfärdig vinst spelar en viktig roll i synnerhet i två situationer. Den ena är när det är svårt att bevisa inkräktarens oaktsamhet. Den andra är när preskriptionstiden för skadeståndskrav har löpt ut. På detta sätt fungerar krav på återbetalning av orättfärdig vinst som ett juridiskt “säkerhetsnät” som kompletterar skadeståndskrav och utgör ett viktigt alternativ för rättighetsinnehavare som söker rättslig lindring.

Jämförelse mellan skadeståndskrav och återbetalningskrav av orättfärdig vinst under japansk rätt

Skadeståndskrav och återbetalningskrav av orättfärdig vinst syftar båda till ekonomisk återhämtning, men de har viktiga skillnader i juridisk natur, krav och effekter. Valet mellan vilken typ av krav som ska göras bör strategiskt bestämmas utifrån de specifika omständigheterna i fallet, särskilt gärningsmannens subjektiva beteende och tiden fram till att intrånget upptäcktes.

Skadeståndskravet fokuserar på att kompensera för “skada” som drabbat rättighetsinnehavaren genom gärningsmannens “olagliga handling”. Därför är gärningsmannens avsikt eller vårdslöshet ett nödvändigt krav. Å andra sidan fokuserar återbetalningskravet av orättfärdig vinst på att beröva gärningsmannen “vinst” som erhållits “utan laglig grund” och att förverkliga principen om rättvisa, utan att ifrågasätta gärningsmannens avsikt eller vårdslöshet.

Dessutom skiljer sig de båda kravens preskriptionstider. Enligt japansk civilrätt, preskriberas rätten till skadestånd baserat på en olaglig handling tre år efter att offret blev medveten om skadan och gärningsmannen, eller tjugo år efter den olagliga handlingen (det senare anses vara en uteslutningsperiod). Å andra sidan preskriberas rätten till återbetalning av orättfärdig vinst fem år efter att rättigheten kunde utövas eller tio år efter att rättigheten kunde utövas. Därför, om det har gått mer än tre år sedan intrånget upptäcktes, kan det finnas en möjlighet att utöva rätten till återbetalning av orättfärdig vinst även om rätten till skadestånd har preskriberats.

När vi sammanfattar dessa skillnader blir resultatet som följande tabell:

Sammanfattning

Som vi har beskrivit i denna artikel, fastställer japansk upphovsrätt (Japanese Copyright Law) tydliga kriterier för när ett upphovsrättsintrång anses ha skett och erbjuder kraftfulla civilrättsliga åtgärder för att skydda rättighetshavarnas intressen. Krav på förbud mot fortsatt intrång för att snabbt stoppa överträdelser, samt krav på skadestånd och återbetalning av orättmätig vinst, är viktiga juridiska verktyg med olika krav och effekter för rättighetshavare. Att djupt förstå dessa system och använda dem på rätt sätt beroende på situationen är avgörande för att genomföra en företags strategi för immateriella rättigheter.

Monolith Law Office har en omfattande erfarenhet av att representera ett stort antal inhemska och internationella klienter inom området för immateriella rättigheter, inklusive upphovsrätt. Vårt team består inte bara av advokater som är väl insatta i det japanska rättssystemet, utan även av engelsktalande experter med juridiska kvalifikationer från andra länder, vilket gör det möjligt för oss att korrekt hantera komplexa upphovsrättsfrågor som uppstår i en internationell affärskontext. Vi erbjuder omfattande juridiskt stöd anpassat till ert företags behov, inklusive rådgivning om upphovsrättsintrång, utövande av rättigheter, samt bedömning av risker för intrång.