Arbetstagarstatus och rättsligt skydd för e-sportspelare
Under de senaste åren har den snabba utvecklingen inom e-sportbranschen lett till en intensiv debatt om spelarnas juridiska status.
Som en e-sportorganisation är det viktigt att noggrant överväga om spelaren i fråga kvalificerar sig som en “arbetstagare” enligt den japanska arbetsstandardlagen eller den japanska arbetsrättslagen.
Vilken rättslig reglering som tillämpas på avtalet mellan organisationen och spelaren beror på en individuell och konkret bedömning av faktorer som spelarens tidsmässiga och platsmässiga bundenhet, graden av instruktioner och ordergivning till spelaren, samt hur och hur mycket ersättning betalas ut, i enlighet med den faktiska tjänsteleveransen.
Juridisk tolkning av idrottsutövares arbetstagarstatus
Enligt artikel 9 i den japanska arbetsnormlagen definieras en “arbetstagare” som en person som, oavsett yrkeskategori, är anställd av ett företag eller kontor och får lön.
Dessutom fastställs det i artikel 2, punkt 1 i den japanska arbetsavtalslagen att en “arbetstagare” är en person som är anställd av en arbetsgivare för att utföra arbete och får lön.
Med dessa definitioner i åtanke, när vi tittar på traditionell professionell sport, är den allmänna uppfattningen att professionella idrottare inom baseboll och fotboll inte betraktas som “arbetstagare” enligt den japanska arbetsnormlagen och arbetsavtalslagen.
Anledningen till detta inkluderar den unika expertisen hos professionella idrottare, den begränsade perioden för tjänsteleverans, ersättningssystemet baserat på årslön eller prestationsbaserad betalning, samt de höga ersättningarna för toppidrottare.
Övervägande av e-sportspelares status som “arbetstagare”
Huruvida spelare som tillhör ett e-sportlag betraktas som “arbetstagare” enligt lag är en viktig fråga för de organisationer som bör bära olika skyldigheter som arbetsgivare.
Om spelare anses vara “arbetstagare” enligt den japanska arbetsnormlagen och den japanska arbetsavtalslagen, måste lagets förvaltningsorganisation som “arbetsgivare” följa lagstadgade arbetstider och minimilöner.
Vidare kan det finnas en risk för att organisationen missbrukar sin uppsägningsrätt om den ensidigt avslutar kontraktet med spelaren.
Den unika rättsliga ställningen för e-sportspelare
Aktivitetsformen för e-sportspelare har unika egenskaper som skiljer sig från traditionella idrottsutövare. Eftersom deras verksamhet huvudsakligen sker online, är den fysiska förflyttningen och tidsmässiga begränsningen relativt liten. Samtidigt har de ofta skyldigheter som inte ses hos traditionella idrottsutövare, såsom att delta i internetstreaming och aktiviteter på sociala medier. Dessutom finns det spelare som är aktiva inom flera spel och de som parallellt arbetar som streamers, vilket gör deras anställningsformer ännu mer diversifierade än inom traditionell sport.
Det finns olika specifika aktivitetsformer, såsom spelare som är anslutna till ett lag och får en fast månadslön på 25 000 yen medan de deltar i tävlingar, spelare som är anställda av spelutvecklare och deltar som en del av företagsverksamheten, samt spelare som är oberoende och ingår sponsoravtal. Även för spelare som är anslutna till ett lag varierar innehållet och graden av instruktioner från laget, den tidsmässiga och platsmässiga begränsningen, samt hur ersättningen bestäms, beroende på varje enskilt fall.
Bedömningskriterier för arbetstagarstatus utifrån rättspraxis
Enligt rättspraxis, i fallet med den Japanska Sumoassociationen (Tokyo tingsrättsdom den 25 mars Heisei 25 [2013], Rodo Hanrei 1079, s. 152), fastställdes att kontraktsförhållandet mellan sumobrottare och den Japanska Sumoassociationen inte är ett anställningsavtal, utan ett odefinierat avtal inom privaträtten med karaktären av ett ömsesidigt avtal mot ersättning. Därmed anses inte principen om missbruk av uppsägningsrätt tillämplig vid rekommendationer om pensionering till brottare.
Å andra sidan har en annan bedömning gjorts i förhållande till den Japanska arbetsrättslagen.
I fallet med den Japanska Professionella Basebollorganisationen (Tokyo högre domstolsdom den 3 september Heisei 16 [2004], Rodo Hanrei 879, s. 90) erkändes att professionella basebollspelare uppfyller kriterierna för “arbetstagare” enligt den Japanska arbetsrättslagen, och spelarföreningen bedömdes som en “fackförening” enligt samma lag.
Som ett resultat av detta garanteras professionella idrottare rättigheter enligt den Japanska arbetsrättslagen, såsom föreningsfrihet och förhandlingsrätt, och deras organisationer kan inte vägra kollektivförhandlingar med spelarna om arbetsvillkor och liknande.
Praktiska riktlinjer för bedömning av arbetstagarstatus
Som en allmän bedömningsgrund kan man anta att om spelinnehållet överlåts till spelarens skicklighet och omdöme, och det finns få tidsmässiga och platsmässiga begränsningar utanför matcher och träningstider, samt om en lönestruktur med årslön eller prestationsbaserad betalning används, och om höga ersättningar betalas till toppspelare, är det troligt att de, liksom andra professionella idrottsutövare, inte betraktas som “arbetstagare” enligt den japanska arbetsstandardlagen och den japanska arbetsavtalslagen.
Å andra sidan, om det finns detaljerade instruktioner och order gällande spelinnehåll och relaterade arbetsuppgifter, och om arbetstid och plats är strikt kontrollerade, samt om en fast ersättning betalas oavsett resultat, ökar sannolikheten för att de betraktas som “arbetstagare” enligt den japanska arbetsstandardlagen och den japanska arbetsavtalslagen.
Särskilda avtalsaspekter för e-sport
Till skillnad från traditionell sport kräver avtal för e-sportspelare att man noggrant fastställer rättigheter och skyldigheter relaterade till digitalt innehåll, såsom rättigheter för spelstreaming, hantering av bildrättigheter och begränsningar för uttalanden på sociala medier.
Eftersom det finns många möjligheter att delta i internationella tävlingar, är det också viktigt att noggrant överväga valet av tillämplig lag och jurisdiktion.
Anpassning till andra juridiska regleringar
Även om arbetslagstiftningen inte är tillämplig, påverkas kontrakt med spelare av andra juridiska regleringar.
Överdrivet strikta övergångsbegränsningar eller konkurrensförbud kan anses ogiltiga som stridande mot den allmänna ordningen och goda seder enligt japanska civillagen artikel 90.
Vidare har den japanska konkurrensmyndigheten påpekat att begränsningar av spelares ekonomiska aktiviteter kan ge upphov till problem enligt den japanska antitrustlagen.
Sammanfattningsvis krävs det att e-sportorganisationer, med hänsyn till experters åsikter såsom advokater, noggrant och specifikt undersöker vilka juridiska regleringar som gäller för kontrakt med spelare, baserat på deras faktiska verksamhet.
Särskilt viktigt är en detaljerad kontraktsutformning som tar hänsyn till de rättigheter och skyldigheter som är unika för den digitala eran samt den internationella verksamhetsmiljön.
