Juridiskt skydd av härledda verk enligt japansk upphovsrätt: En genomgång av redigering, databaser och sekundära verk

I dagens affärsvärld är information och befintligt innehåll grundläggande tillgångar för företag. Skapandet av nytt värde innebär ofta att dessa tillgångar utnyttjas, omorganiseras eller förändras. Men denna process styrs av komplexa juridiska ramar. Speciellt den japanska upphovsrättslagen (Japanese Copyright Law) innehåller detaljerade bestämmelser för skydd av verk som härleds från befintligt material. Att förstå detta rättsliga ramverk är inte bara en akademisk strävan utan en kritisk del av riskhantering och intellektuell egendomsstrategi för alla företag som verkar i Japan. I den här artikeln kommer vi att fokusera på tre huvudkategorier för att förklara hur den japanska upphovsrättslagen skyddar verk som skapas baserat på befintliga verk och information. För det första, ‘redaktionella verk’ där värde skapas genom urval och arrangemang av material. För det andra, ‘databasverk’ som är den digitala tidens motsvarighet och fokuserar på systematisk uppbyggnad av information. Och för det tredje, ‘sekundära verk’ som skapas genom att anpassa eller förändra befintliga verk. Var och en av dessa kategorier har olika krav och skyddsomfång. Till exempel, hur kan en enkel samling av data genom kreativ ansträngning bli en tillgång som skyddas av lagen? Eller vid vilken punkt blir ett nytt verk baserat på ett befintligt verk erkänt som ett självständigt upphovsrättsskyddat verk utan att kränka rättigheterna till det ursprungliga verket? Svaren på dessa frågor har direkt inverkan på företagens innehållsstrategier, datanvändning och ingående av licensavtal. En djup förståelse för dessa kategorier, deras individuella krav för skydd, och de komplexa rättighetsrelationerna som är involverade är avgörande för att skydda dina egna verk och undvika att kränka andras rättigheter.

Grundläggande begreppet för “verk” enligt japansk upphovsrätt

Innan vi går in på diskussionen om härledda verk är det avgörande att förstå den grundläggande definitionen av “verk” som skyddas enligt japansk upphovsrätt. Denna definition är utgångspunkten för allt upphovsrättsskydd och utgör den grundläggande förutsättningen för att de verk som nämns nedan ska kunna skyddas.

Enligt artikel 2, paragraf 1, punkt 1 i den japanska upphovsrättslagen definieras “verk” som “skapelser som uttrycker idéer eller känslor på ett kreativt sätt och som tillhör områdena litteratur, vetenskap, konst eller musik”. Denna definition kan brytas ner i fyra viktiga element.

För det första måste det inkludera “idéer eller känslor”. Detta utesluter enbart fakta eller data som sådana från att vara verk. För det andra måste det vara “kreativt” uttryckt. “Kreativitet” här innebär att det räcker med att författarens personlighet kommer till uttryck, och det krävs inte nödvändigtvis någon nyhet eller konstnärlig förfining. För det tredje måste det vara “uttryckt”. Detta återspeglar upphovsrättens grundläggande princip om “idé-uttrycksdikotomin”, där det konkreta uttrycket skyddas medan den underliggande idén eller konceptet inte är föremål för skydd. För det fjärde måste det “tillhöra områdena litteratur, vetenskap, konst eller musik”. Detta område tolkas brett, och artikel 10 i den japanska upphovsrättslagen listar exempel på verk som romaner, musik, målningar och byggnader.

Definitionen av “verk” är inte bara en formell sak. Kreativiteten i arrangemanget av en redigerad samling verk eller i bearbetningen av ett sekundärt verk bedöms också slutligen utifrån kriteriet “skapelser som uttrycker idéer eller känslor på ett kreativt sätt”. Till exempel skyddas inte en lista som enbart ordnar information i alfabetisk ordning som ett redigerat verk, eftersom det inte finns något “kreativt” arrangemang som återspeglar författarens personlighet. Att förstå detta grundläggande begrepp är det första steget för att korrekt förstå den juridiska naturen av härledda verk.

Skydd av en samling material som immateriell egendom: Redaktionella verk i Japan

Många företag samlar och organiserar enorma mängder information genom sina affärsaktiviteter. Även om denna information i sig inte är upphovsrättsligt skyddade verk, kan samlingen av dem, när den organiseras för ett specifikt syfte, bli en immateriell egendom som är juridiskt skyddad. Detta är konceptet med “redaktionella verk”.

Enligt artikel 12.1 i den japanska upphovsrättslagen (著作権法) skyddas redaktionella verk som “verk som, med undantag för databaser, har kreativitet genom urvalet eller arrangemanget av materialet” som upphovsrättsliga verk. Det viktiga här är att skyddet inte gäller de enskilda “materialen”, utan “urvalet eller arrangemanget” av materialet som visar på kreativitet. Därför behöver inte de material som utgör ett redaktionellt verk i sig vara upphovsrättsliga verk; de kan vara enkla fakta, data eller till och med verk som redan är i public domain efter att upphovsrättsskyddet löpt ut.

I rättsfall är bedömningen av “kreativiteten i urvalet eller arrangemanget av materialet” av yttersta vikt. Ett ledande rättsfall i detta avseende är “NTT Town Page-fallet”. I detta fall erkände domstolen telefonkatalogen “Town Page”, som är organiserad efter yrkeskategori, som ett redaktionellt verk. Domstolens grund för att erkänna kreativitet var inte de enskilda datan som telefonnummer eller namn, utan det unika hierarkiska yrkesklassificeringssystemet som utformats med användarsökningens bekvämlighet i åtanke. Detta klassificeringssystem var inte en enkel mekanisk arrangemang, utan en “egen innovation” baserad på en redaktionell policy, och bedömdes ha kreativitet. I kontrast ansågs telefonkatalogen “Hello Page”, som bara ordnade namn i alfabetisk ordning, inte ha kreativitet i arrangemanget och ansågs därför inte vara ett redaktionellt verk.

Detta rättsfall ger viktiga strategiska insikter för företag. Även om man samlar in offentliga data som i sig inte är skyddade, som marknadsstatistik eller kundinformation, kan man genom att organisera och arrangera dessa med en unik synvinkel eller klassificeringsaxel skapa en användbar informationsamling som i sig kan skyddas som ett nytt immateriellt egendom i form av ett “redaktionellt verk”. Detta innebär att man inte bara innehar data, utan genom intellektuella investeringar i dess strukturering kan skapa unika tillgångar som ger konkurrensfördelar.

Informationsansamling i den digitala eran: Databasverk enligt japansk upphovsrätt

Begreppet redaktionellt verk har anpassats till den digitala eran i form av “databasverk”. I takt med att sökning och användning av information via datorer har blivit allmänt förekommande, har japansk upphovsrättslagstiftning infört särskilda bestämmelser för att skydda databaser.

Enligt artikel 12-2, stycke 1 i den japanska upphovsrättslagen skyddas “verk som innehar originalitet genom sitt urval av information eller dess systematiska struktur som en databas” som upphovsrättsliga verk. Vidare definierar artikel 2, stycke 1, punkt 10-3 “databas” som “en samling av skrifter, siffror, figurer eller annan information som är systematiskt organiserad så att informationen kan sökas med hjälp av en dator”. Liksom för redaktionella verk ligger skyddet inte i de enskilda informationsdelarna utan i strukturen av informationen som en helhet. Dock ställs det för databasverk särskilda krav på originalitet i den “systematiska strukturen” som är avsedd för datorsökning.

I detta sammanhang finns det ett mycket viktigt prejudikat i japansk rättshistoria, nämligen “Tsubasa System Databas-fallet”. Detta fall presenterade två anmärkningsvärda bedömningar. För det första, ett avslag på skydd enligt upphovsrättslagen. Tokyo District Court beslutade år 2002 att kärandens databas, som innehöll information om bilkomponenter och specifikationer, hade ett urval och en systematisk struktur som var vanliga inom branschen och drevs av nödvändighet, och saknade därmed den originalitet som krävs enligt upphovsrättslagen, och förnekade därmed databasens verkstatus.

Domstolens bedömning slutade dock inte där. För det andra, etableringen av skydd genom delikt enligt japansk civilrätt. Trots att domstolen inte erkände upphovsrättsintrång, bedömde den att svarandens handlingar att kopiera hela kärandens databas (en så kallad “dead copy”) utgjorde en delikt enligt artikel 709 i den japanska civilrätten. Domstolen påpekade att käranden hade investerat över 500 miljoner yen och betydande ansträngningar i att bygga och underhålla databasen, och även om den inte var ett upphovsrättsligt verk, så utgjorde den “en affärsmässig fördel värd juridiskt skydd”. Vidare ansåg domstolen att svarandens handlingar att kopiera databasen och använda den i sin verksamhet, som konkurrent, var en “uppenbart orättvis metod” som skadade den rättvisa konkurrensen och intrång i kärandens intressen.

Denna dom är banbrytande i det att den visar att japanska rättssystemet erbjuder en form av säkerhetsnät genom deliktslagen för databaser som inte skyddas för sin originalitet men som har kommersiellt värde. Det visar att japansk rättspraxis har en praktisk inställning som sträcker sig bortom de specifika ramarna för immaterialrätten för att undertrycka parasitära konkurrenshandlingar och upprätthålla en rättvis marknadsordning. För företag som gör stora investeringar för att bygga upp dataresurser är detta prejudikat en mycket viktig grund för skydd.

Skapa nytt värde från befintliga verk: Sekundära verk under japansk upphovsrätt

Nya kreativa verk inspireras ofta av befintliga arbeten. Filmatisering av romaner, översättning av utländsk litteratur och arrangemang av musikstycken är typiska exempel på hur nytt värde skapas från befintliga upphovsrättsliga verk. Japans upphovsrättslag skyddar sådana verk som sekundära verk.

Enligt artikel 2, punkt 1, nummer 11 i japanska upphovsrättslagen definieras sekundära verk som verk som har skapats genom att översätta, arrangera, transformera, dramatisera, filmatisera eller på annat sätt bearbeta ett verk. Det ursprungliga verket kallas för “primärt verk”. För att ett sekundärt verk ska vara skyddat krävs det att det inte bara är en imitation eller mekanisk reproduktion av det primära verket, utan att det tillförs ett nytt kreativt uttryck.

Den juridiskt mest betydande utmaningen är att skilja mellan lagliga sekundära verk och olagliga upphovsrättsintrång (kopior eller bearbetningar utan kreativitet). Denna standard är djupt förankrad i den grundläggande principen att upphovsrätten skyddar uttryck, inte idéer. Ett tydligt kriterium för detta fastställdes av Japans högsta domstol i domen från 2001 kallad “Esashi Oiwake-fallet”.

I detta fall ifrågasattes likheterna mellan ett verk skrivet av en författare om folkmusiken “Esashi Oiwake” och dess stad, och ett dokumentärprogram om samma tema producerat av TV-bolaget NHK. Högsta domstolen upphävde de lägre instansernas beslut och fann inte att det förelåg något upphovsrättsintrång. Den etablerade bedömningsstandarden var att en bearbetning anses föreligga om “den är beroende av ett befintligt verk och samtidigt behåller dess väsentliga uttrycksdrag… så att den som kommer i kontakt med det kan direkt uppfatta de väsentliga uttrycksdragen i det befintliga verket”.

Högsta domstolen analyserade likheterna mellan de två verken och kom fram till att beskrivningar av historiska fakta och idéer eller inspiration på nivån “den årliga folkmusikfestivalen är stadens livligaste tid” inte är uttryck som skyddas av upphovsrättslagen. Domstolen fokuserade sedan på de specifika språkliga uttrycken som användes för att uttrycka dessa gemensamma idéer och fann att författarens verk använde poetiska och litterära uttryck, medan TV-programmet använde mer direkt och faktiskt språk, och att det inte fanns någon gemensam “väsentlig uttrycksdrag” mellan dem.

Denna dom från högsta domstolen har satt en hög tröskel för att fastställa intrång i bearbetningsrätten, vilket i sin tur garanterar friheten att skapa nya verk baserade på idéer och fakta som presenteras i tidigare verk. Detta är en balansering mellan skyddet av upphovsmannens rättigheter och kulturens utveckling, som är ett av upphovsrättslagens syften, och det är ett viktigt beslut som ökar den juridiska stabiliteten för företag som är involverade i innehållsproduktion.

Komplexa rättighetsförhållanden i sekundära verk: Rättigheter för originalförfattaren under japansk lag

När man skapar och använder sekundära verk är det av yttersta vikt att vara uppmärksam på en mycket viktig juridisk aspekt. Det handlar om att originalverkets upphovsperson (originalförfattaren) fortsätter att inneha starka rättigheter även i det sekundära verket som skapas.

Den principen fastställs i artikel 28 i den japanska upphovsrättslagen. Denna lagtext stadgar att “upphovspersonen till originalverket har exklusiva rättigheter av samma slag som de som innehas av upphovspersonen till det sekundära verket, i fråga om användningen av det sekundära verket…”. Den praktiska konsekvensen av denna bestämmelse är att man i princip behöver tillstånd från båda parter för att använda det sekundära verket. Det vill säga, både från upphovspersonen till det sekundära verket och från originalförfattaren. Till exempel, för att visa en film (ett sekundärt verk) som baseras på en roman (originalverket), måste man få tillstånd inte bara från filmproducenten utan också från romanförfattaren.

Hur omfattande är då originalförfattarens och det sekundära verks upphovspersons rättigheter? En avgörande tolkning av denna komplexa rättighetsomfattning gavs av Japans högsta domstol i domen från 1997, känd som “Popeye Necktie-fallet”. I detta fall var en serie av tecknade “Popeye”-serier som skapats över många år föremål för granskning, och relationen mellan de senare teckningarna och de första blev en fråga.

Högsta domstolen slog fast att de senare teckningarna utgjorde sekundära verk av de första teckningarna och angående rättigheternas omfattning förklarade domstolen att “upphovsrätten till det sekundära verket uppstår endast för den del som är ny och kreativt tillagd i det sekundära verket, och inte för de delar som är gemensamma med originalverket och har samma substans”.

Denna dom klargjorde att originalförfattarens och det sekundära verks upphovspersons rättigheter inte smälter samman, utan existerar i flera lager. Upphovspersonen till det sekundära verket har rättigheter endast till den del som denne själv har lagt till kreativt (till exempel unika ordval i en översättning eller specifika visuella uttryck i en filmatisering). Å andra sidan fortsätter rättigheterna till grundläggande element som utgör kärnan i originalverket, såsom grundläggande handling, karaktärer och världsuppfattning, att tillhöra originalförfattaren även när de manifesteras i det sekundära verket. Denna princip har stor inverkan på praktiken kring licensavtal. När företag erhåller licenser för att använda sekundära verk är det avgörande att tydligt skilja mellan de rättigheter som beviljas av upphovspersonen till det sekundära verket (endast den nya kreativa delen) och de rättigheter som separat måste erhållas från originalförfattaren (grundläggande element) och att detta återspeglas i avtalsdokumenten för att undvika framtida tvister.

Jämförelse och sammanställning: Skillnader mellan redigerade verk, databasverk och sekundära verk enligt japansk upphovsrätt

I tidigare förklaringar har vi detaljerat beskrivit de juridiska egenskaperna och kraven för redigerade verk, databasverk och sekundära verk. För att tydliggöra de viktigaste skillnaderna mellan dessa viktiga kategorier av upphovsrättsliga verk, sammanställer vi deras egenskaper i tabellen nedan.

Sammanfattning

Skapandet och användningen av härledda verk är en viktig källa till värdeskapande i moderna affärer, men det medför samtidigt komplexa juridiska frågor. Redaktionella verk, databasverk och sekundära verk har alla olika skyddskrav och rättighetsförhållanden enligt japansk upphovsrätt. För redaktionella verk och databasverk är “skapandet” av central betydelse, och särskilt för databaser kan det finnas skydd genom japanska civilrättsliga bestämmelser om otillbörliga handlingar, även när upphovsrätten inte gäller. När det gäller sekundära verk behåller originalförfattaren starka rättigheter, vilket kräver dubbel uppmärksamhet vid inhämtande av användningstillstånd. Att korrekt förstå dessa juridiska ramar och integrera dem i affärsstrategin är nyckeln till att förebygga tvister kring immateriella rättigheter och säkra företagets tillgångar.

Monolith Law Office har en omfattande erfarenhet av att hantera de komplexa upphovsrättsfrågor som rör härledda verk, som beskrivits i denna artikel, för en mångfald av klienter både inom och utanför Japan. Vi förstår att immateriella tillgångar är en central del av företagsledning och erbjuder alltid juridisk rådgivning som är förankrad i verkligheten av affärer och strategi. Vår byrå har flera advokater som talar engelska, inklusive de med utländska juridiska kvalifikationer, vilket gör det möjligt för oss att erbjuda en unik struktur för att stödja internationella klienter. Från analys av upphovsrätt och utformning av avtal till processföring och rättighetsutövning, kan vi erbjuda omfattande stöd för att säkerställa att våra klienters immateriella tillgångar är skyddade på den japanska marknaden.