Förklaring av ersättningsavtal och D&O-försäkring enligt japansk bolagsrätt

En av de mest betydelsefulla utvecklingarna i den japanska bolagsrätten under de senaste åren är införandet av ett nytt system för att hantera den personliga skadeståndsansvarsrisk som företagsledningar står inför, vilket skedde genom en lagändring år 2019. Denna ändring syftar till att främja en mer proaktiv och strategisk ledning, så kallad “offensiv ledning,” inom japanska företag i en global konkurrensmiljö. Sådana ledningsbeslut innebär oundvikligen risker, men om individer i ledande positioner fruktar överdrivet skadeståndsansvar kan det leda till att beslutsfattandet hämmas, vilket kan bli ett hinder för företagens tillväxt. För att hantera denna utmaning har den japanska bolagsrätten etablerat en tydlig rättslig ram för att på ett lämpligt sätt minska individers risker och skapa en miljö där kompetenta personer kan utnyttja sina förmågor utan oro. Kärnan i detta är de nya reglerna kring “ersättningsavtal” och “ansvarsförsäkring för styrelseledamöter och tjänstemän (D&O-försäkring).” Dessa system spelar en ytterst viktig roll i att bringa tydliga regler till områden som tidigare haft en oklar rättslig ställning och i att öka transparensen och effektiviteten i företagsstyrningen. I denna artikel kommer vi att ge en detaljerad förklaring av innehållet, procedurerna och den praktiska betydelsen av dessa två viktiga riskhanteringssystem enligt japansk bolagsrätt.

Skapandet av ett nytt riskhanteringssystem enligt den japanska bolagslagen

Före ändringen av den japanska bolagslagen år 2019 (Heisei 31), fanns det ingen tydlig rättslig grund för företag att stå för kostnader relaterade till ledningens skadeståndsansvar. I praktiken försökte man hantera detta genom att hänvisa till bestämmelser i den japanska civillagen om uppdragsavtal (till exempel artikel 650, punkt 3 i den japanska civillagen), men omfattningen och procedurerna för ersättning var oklara och saknade rättslig stabilitet.

En särskilt stor utmaning var problemet med “intressekonflikter.” När ett företag täcker kostnader för en specifik individ kan det betraktas som en “intressekonflikttransaktion” där företagets och individens intressen står i konflikt. Om det faller under intressekonflikttransaktioner enligt artikel 356, punkt 1 i den japanska bolagslagen, krävs strikt styrelsegodkännande, vilket leder till komplicerade procedurer och rättslig osäkerhet.

För att lösa denna situation infördes i 2019 års ändring av den japanska bolagslagen nya bestämmelser i artikel 430-2 om “ersättningsavtal” och i artikel 430-3 om “försäkringsavtal för ledningens skadeståndsansvar.” Syftet med denna lagändring är inte bara att skydda individer från rättsliga risker. Det inkluderar även bredare ekonomisk-politiska avsikter. Genom att erbjuda en tydlig och stabil rättslig skyddsram blir det lättare för företag att attrahera talanger både nationellt och internationellt. Dessutom kan individer i ledande positioner fatta beslut som kräver lämpligt risktagande för företagets hållbara tillväxt utan att överdrivet frukta orättvisa rättsprocesser. Därför är dessa rättsliga system strategiska verktyg för att genom den direkta effekten av att minska individers risker omvandla den japanska företagskulturen till att bli mer dynamisk och konkurrenskraftig, vilket i sin tur främjar tillväxten av ekonomin som helhet.

Kompensationsavtal: Enligt Japanska Bolagslagen Artikel 430-2

Ett kompensationsavtal är ett avtal som ingås direkt mellan ett företag och en individ, där företaget lovar att ersätta specifika kostnader eller förluster som uppstår i samband med individens tjänsteutövning. Detta system är detaljerat reglerat i Japanska Bolagslagen artikel 430-2 (2005).  

För att ingå detta avtal krävs i princip ett beslut från bolagsstämman. Dock, i företag som har en styrelse, kan styrelsen besluta om avtalets innehåll. Vid detta tillfälle kan den individ som är föremål för kompensation inte delta i beslutet, eftersom denne har ett särskilt intresse i frågan (särskilt intresseinnehavande styrelseledamot).  

Omfattningen av vad som kan kompenseras är tydligt definierad i lagen. Specifikt delas det in i följande två kategorier:

1. Försvarskostnader: Kostnader som advokatarvoden, som uppstår för att hantera misstankar om lagbrott eller krav på ansvar (Japanska Bolagslagen artikel 430-2, punkt 1, nummer 1). Kostnader som uppstår under utredningsfasen innan en formell rättegång kan också inkluderas.  
2. Skadestånd och förlikningsbelopp till tredje part: Pengar som betalas som skadestånd eller genom förlikning när man har ådragit sig ansvar för skador orsakade till tredje part i samband med tjänsteutövning (Japanska Bolagslagen artikel 430-2, punkt 1, nummer 2).  

Å andra sidan, för att förhindra missbruk av detta system och upprätthålla individens disciplin, finns strikta begränsningar för kompensation. Enligt Japanska Bolagslagen artikel 430-2, punkt 2, kan företaget inte kompensera följande kostnader eller förluster:

• Försvarskostnader när individen har agerat med avsikt att uppnå olaglig vinning för sig själv eller tredje part, eller med avsikt att skada företaget.  
• Hela beloppet av skadestånd och förlikningsbelopp till tredje part när individen har agerat med uppsåt eller grov vårdslöshet (Japanska Bolagslagen artikel 430-2, punkt 2, nummer 3).  
• Belopp som ska betalas för att uppfylla ansvar gentemot företaget självt (ansvar för försummelse av plikter enligt Japanska Bolagslagen artikel 423, punkt 1).  

Denna bestämmelse visar på en viktig princip i Japanska Bolagslagen. Kompensationssystemet är avsett att skydda individer från oundvikliga affärsrisker som följer av ärliga affärsbeslut, men det befriar inte från ansvar för avsiktliga oegentligheter eller allvarliga försummelser av omsorgsplikt.

Vidare, eftersom kompensationsavtalet är särskilt reglerat i artikel 430-2, omfattas det inte av de allmänna bestämmelserna om intressekonflikter (som Japanska Bolagslagen artikel 356). Detta förenklar de juridiska procedurerna och främjar användningen av systemet.  

Ansvarsförsäkring för styrelseledamöter och chefer (D&O-försäkring): Enligt Japans bolagslag, artikel 430-3

Ansvarsförsäkringsavtal för styrelseledamöter och chefer regleras av Japans bolagslag, artikel 430-3, och är allmänt kända som “D&O-försäkring” (Directors and Officers Liability Insurance). Detta är ett försäkringsavtal där företaget är försäkringstagare och ingår avtalet med ett försäkringsbolag som tredje part, med företagets ledning som försäkrade.  

För att ett företag ska kunna ingå ett D&O-försäkringsavtal och stå för försäkringspremien krävs det en tydlig juridisk procedur. Specifikt måste innehållet i försäkringsavtalet fastställas genom beslut på bolagsstämman, eller i ett företag med styrelse, genom styrelsebeslut (Japans bolagslag, artikel 430-3, första stycket). Denna bestämmelse ger en juridisk grund för företagets ansvar att stå för försäkringspremien och löser tidigare oklarheter.  

Likt ersättningsavtal är D&O-försäkringsavtal undantagna från de allmänna reglerna om intressekonflikter (Japans bolagslag, artikel 356) (Japans bolagslag, artikel 430-3, andra stycket). Detta beror på att artikel 430-3 har sina egna detaljerade procedurregler för att undvika dubbel reglering.  

Omfattningen av vad D&O-försäkringen täcker varierar beroende på det enskilda försäkringsavtalets innehåll, men inkluderar vanligtvis både skadestånd och kostnader för rättstvister. Dock täcks inte alla ansvar, och det finns viktiga undantag. Till exempel är följande fall vanligtvis undantagna från försäkringsutbetalningar.  

• Handlingar som utgör personliga brott eller som utförs medvetet i strid med lagar och förordningar.  
• Handlingar som syftar till att olagligt erhålla personlig vinning.  
• Skador på personers kropp eller egendom som bör täckas av andra ansvarsförsäkringar.  

När ett publikt företag ingår ett D&O-försäkringsavtal är det dessutom obligatoriskt att redovisa en sammanfattning av innehållet i verksamhetsrapporten. Detta säkerställer transparens gentemot aktieägare och investerare.  

Jämförande Analys av Ersättningsavtal och D&O-försäkring under Japansk Lag

Ersättningsavtal och D&O-försäkring delar målet att minska individers ansvarsrisk, men de har viktiga skillnader i funktion och egenskaper. Istället för att vara alternativa val, kompletterar de varandra och kan tillsammans skapa ett starkare riskhanteringssystem.

En av de mest framträdande skillnaderna är snabbheten i finansieringen. Ersättningsavtal möjliggör snabb tillgång till försvarskostnader, såsom advokatkostnader i de tidiga stadierna av en rättsprocess, eftersom företaget betalar kostnaderna direkt. Företaget kan även förskottsbetala kostnader, vilket är en stor fördel för individens kassaflöde. Å andra sidan kräver D&O-försäkring att man genomgår en försäkringsansökningsprocess hos försäkringsbolaget, vilket kan ta tid innan betalningen genomförs.

Gällande omfattningen av ersättning är D&O-försäkring generellt sett överlägsen. Ersättningsavtal förbjuder enligt lag ersättning för förluster orsakade av individens uppsåt eller grova vårdslöshet, medan D&O-försäkring, beroende på försäkringsvillkoren, kan täcka fall där grov vårdslöshet är inblandad. Dessutom kan D&O-försäkring ställas in för att hantera mycket höga skadeståndsanspråk.

Finansieringskällan är också en viktig jämförelsepunkt. Ersättningsavtal finansieras av företagets egna medel, vilket kan innebära en risk för otillräcklig ersättning beroende på företagets ekonomiska situation. I kontrast till detta erbjuder D&O-försäkring en stabil finansieringskälla oberoende av företagets ekonomiska tillstånd, eftersom en tredje part, försäkringsbolaget, står för den slutliga betalningen.

Genom att beakta dessa egenskaper framträder den optimala användningen av båda systemen. Rättsliga tvister, såsom stämningar, medför två olika ekonomiska bördor för individen. Den ena är det omedelbara “kassaflödesproblemet” för att betala advokatkostnader, och den andra är det framtida “betalningsförmågeproblemet” vid förlust och krav på stora skadestånd. Ersättningsavtal hanterar effektivt det förstnämnda “kassaflödesproblemet” tack vare sin snabbhet. Samtidigt fungerar D&O-försäkring som det ultimata skyddsnätet mot det senare “betalningsförmågeproblemet.” Därför kombinerar många avancerade företag båda systemen, där ersättningsavtal fungerar som “den första försvarslinjen” för snabb initial respons och D&O-försäkring som “den sista försvarslinjen” för att skydda mot förödande skador.

Tabellen nedan sammanfattar de huvudsakliga egenskaperna hos båda systemen.

Praktisk Betydelse: Från Nyliga Rättsfall i Japan

De skadeståndsansvarsrisker som företagsledningen står inför är långt ifrån teoretiska. Japanska domstolar har tidigare utfärdat domar där individer ålagts att betala extremt höga skadestånd i samband med företagsledningstvister. Syftet med de rättsfall som presenteras i detta avsnitt är inte att analysera ansvarsinnehållet i detalj, utan att konkret visa den ekonomiska riskens omfattning som individer kan ställas inför.

Till exempel, i en aktieägarrepresentationsrättegång som rörde förluster orsakade av oegentligheter i en storbank, beordrade Osaka distriktsdomstol år 2000 (Heisei 12) en tidigare filialchef att betala över 5,3 miljarder amerikanska dollar i skadestånd.

Vidare, i en rättegång som involverade en stor livsmedelstillverkare som använde olicensierade livsmedelstillsatser, fastställde Japans högsta domstol år 2008 (Heisei 20) en dom där två tidigare direktörer ålades att betala över 5,3 miljarder yen i skadestånd.

Ytterligare ett fall involverade tidigare företagsledare som stämdes av aktieägare för att ha deltagit i att dölja förluster (så kallad “loss concealment”) i en stor tillverkare. Tokyos högre domstol beordrade fem tidigare direktörer att betala totalt cirka 58,3 miljarder yen i skadestånd, och denna dom fastställdes av högsta domstolen.

Dessa fall visar tydligt att de skadestånd som individer kan åläggas som ett resultat av företagsbeslut kan nå nivåer som är omöjliga att hantera med personliga tillgångar. Inför denna verklighet är det inte längre ett val utan en nödvändighet i modern företagsledning att ha välutvecklade riskhanteringssystem, såsom ersättningsavtal och D&O-försäkringar.

Sammanfattning

Den japanska bolagsrättsreformen år 2019 (Heisei 31) har klargjort reglerna kring ersättningsavtal och ansvarsförsäkring för styrelseledamöter och chefer (D&O-försäkring), vilket har löst långvarig juridisk osäkerhet. Detta gör det möjligt för företag att erbjuda tydligare och stabilare skydd för de personer som ansvarar för företagets ledning, vilket skapar en viktig grund för sund bolagsstyrning och hållbar tillväxt. Att korrekt förstå dessa system och effektivt implementera och använda dem i enlighet med företagets specifika situation är avgörande i dagens företagsledning.

Vi på Monolith Law Office har omfattande erfarenhet av att tillhandahålla juridiska tjänster relaterade till ersättningsavtal och D&O-försäkring till ett stort antal klienter i Japan. Vi erbjuder heltäckande juridiska tjänster, från utformning och granskning av avtal, rådgivning om hur man genomför lämpliga styrelsebeslut, till stöd vid val och ansökningsprocesser för komplexa D&O-försäkringar. Vår byrå har flera engelsktalande advokater med utländska advokatlicenser, vilket gör det möjligt för oss att kombinera internationell expertis med djupgående kunskap om japansk lag. Detta gör att vi kan erbjuda smidig och högkvalitativ support till både inhemska och internationella klienter som bedriver verksamhet i Japan. Låt oss hjälpa er att bygga en robust riskhanteringsstruktur för ert företag.