MONOLITH LAW OFFICE+81-3-6262-3248Vardagar 10:00-18:00 JST [English Only]

MONOLITH LAW MAGAZINE

General Corporate

Varumärkesintrång av butiksägare och den juridiska ansvaret för operatörer av internet shoppinggallerior

General Corporate

Varumärkesintrång av butiksägare och den juridiska ansvaret för operatörer av internet shoppinggallerior

Även om det uppstår problem mellan användare och butiker på en internetshoppinggalleria (hädanefter kallad “gallerian”), anses gallerioperatören i princip inte vara ansvarig mot användarna, förutom i några undantagsfall.

Så, om en utställare i gallerian begår en rättighetskränkning, skulle gallerioperatören vara ansvarig? Vi kommer att diskutera en rättegång där det var omtvistat om gallerioperatören också skulle vara ansvarig för varumärkesintrång när en utställares varumärkesintrång etableras.

Översikt över fallet

Det italienska företaget som inledde stämningen hanterar varumärkesrättigheterna för “Chupa Chups”. De hävdade att sex säljare på Rakuten Market som visade eller sålde produkter märkta med “Chupa Chups” kränkte deras varumärkesrättigheter och utgjorde otillbörlig konkurrens genom att använda produktens märkning (Artikel 2, punkt 1 och 2 i den japanska lagen om förebyggande av otillbörlig konkurrens). De hävdade att inte bara de enskilda säljarna, utan även Rakuten, som driver marknadsplatsen, borde hållas ansvariga, och krävde ett förbud och skadestånd.

I första instans fastslog domstolen att de som säljer (köper och säljer) produkter registrerade på Rakuten Markets försäljningssidor är de enskilda säljarna på dessa sidor, och att marknadsplatsoperatören inte är den huvudsakliga aktören. Därför avslogs företagets krav (Tokyo District Court, 31 augusti 2010 (2010)). “Chupa Chups” var missnöjda med detta och överklagade.

Tvistepunkter i överklagandet

Det fanns ingen tvist mellan parterna om att varumärkesintrång upprättades för säljaren, som är den direkta försäljningsentiteten för den aktuella produkten. De huvudsakliga tvistepunkterna var från perspektivet om Rakuten Market, som inte är den direkta försäljningsentiteten, också bär ansvar för varumärkesintrång, och var följande två punkter.

  1. Begränsas varumärkesintrång till fall där det aktuella varumärket “används”?
  2. Kan en webbplatsoperatör som inte är en säljare också vara “subjektet” för varumärkesintrång?

Det blev dessa två punkter.

Påståendet från “Chupa Chups”

Angående tvistepunkt 1,

“Det är typiskt för varumärkesintrång att någon använder samma varumärke utan tillstånd, men även andra typer av handlingar som skadar det registrerade varumärkets identifieringskraft och gör det omöjligt att skilja mellan de angivna produkterna och tjänsterna, bör alla betraktas som varumärkesintrång och vara föremål för förbud. Dessutom, om det finns avsikt eller vårdslöshet hos den som agerar, bör det vara uppenbart att de har en skyldighet att betala skadestånd.”

Intellectual Property High Court, 14 februari 2012 (2012)

Detta var deras påstående. De hävdade att varumärkesintrång inte bara gäller när man “använder” det aktuella varumärket, utan också när man utför handlingar som “skadar det registrerade varumärkets identifieringskraft och gör det omöjligt att skilja mellan de angivna produkterna och tjänsterna”.

Angående tvistepunkt 2, följde käranden upp Rakutens ansvar på följande sätt. Rakuten Market väljer ut den information som ska tillhandahållas, tillhandahåller sökresultat i sitt eget format, tillhandahåller produktinformation som produkter inom Rakuten Market, och instruerar säljare att skapa data i lämpligt format, vilket gör dem till huvudaktören i produktvisningen.

Dessutom tar Rakuten Market emot beställningar från kunder, accepterar dem, vidarebefordrar dem till säljare, skickar “orderbekräftelsemail” till kunder, vidarebefordrar leveransinformation till säljare, och skickar direkt kortinformation till kortföretaget för godkännande vid betalning med kreditkort. Utan dessa handlingar skulle överföringen av de aktuella produkterna vara nästan omöjlig, så Rakuten Market är också huvudaktören i överföringen av produkter, hävdade de.

Dessutom tar Rakuten Market ut en “systemanvändningsavgift” på 2-4% av säljarens försäljning, vilket i praktiken innebär att de tar emot en andel av priset på de faktiskt sålda produkterna. De är inte i en neutral position mellan säljare och potentiella köpare, utan säljer tillsammans med, eller via, säljare, hävdade de.

Rakutens argument

Å andra sidan hävdade Rakuten att även om det inte rör sig om “användning av registrerade varumärken” i tvistepunkt 1, är alla handlingar som “skadar det registrerade varumärkets identifieringskraft” varumärkesintrång, vilket avviker från ordalydelsen i varumärkeslagen och saknar grund i positiv lag. De hävdade att de som kan begära förbud enligt artikel 36 i varumärkeslagen (japanska varumärkeslagen) är “de som kränker varumärkesrättigheter… eller de som riskerar att göra det”.

Angående tvistepunkt 2 upprepade de sitt argument från första instansen att Rakutens roll på marknaden är att tillhandahålla en “plats” där säljare kan lista sina produkter och genomföra transaktioner med kunder. Det är säljarna som listar varje produkt, och Rakuten Market tjänar en avgift som användaravgift när en transaktion genomförs.

De hävdade också att när en säljare öppnar en ny butik genomför Rakuten Market en viss granskning baserat på sina villkor, men det är en granskning från perspektivet om säljaren är lämplig som partner för att tillhandahålla “platsen” Rakuten Market. Om butiken godkänns kan säljaren lista och sälja produkter fritt på sin egen butikssida utan att behöva få individuellt förhandsgodkännande, och endast genom de procedurer som varje säljare genomför. Rakuten har inte rätt att lista produkter på marknaden eller ta bort listade produkter, och det är omöjligt att förhindra att specifika produkter listas på Rakuten Market i förväg, även systemmässigt.

De hävdade också att avgiften för den första svaranden på Rakuten Market är 2-4% av försäljningen från det avslutade köpeavtalet, vilket är nära hyresnivån (5-10% av försäljningen) i hyresavtal för riktiga köpcentrum, och faktiskt ännu lägre, så det kan inte sägas vara en marginalnivå som förutsätter ansvar som säljare.

Dom i överklagandeinstansen

Den intellektuella egendomsrättsdomstolen, med avseende på tvistepunkt 1,

fastställer att varumärkeslagen, i dess artikel 37, definierar handlingar som anses vara intrång. Varumärkesrätten är en rättighet att “exklusivt använda det registrerade varumärket för de angivna varorna eller tjänsterna” (samma lag, artikel 25), och varumärkesinnehavaren kan “begära att den som kränker eller riskerar att kränka hans varumärkesrätt ska upphöra med eller förhindra intrånget” (samma lag, artikel 36, punkt 1). Detta innebär att det inte bara är när intrångsgöraren gör en “användning” som definieras i varumärkeslagen artikel 2, punkt 3, utan det är också möjligt att överväga handlingens subjekt från ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Det är inte nödvändigt att tolka att ett varumärkesintrång endast inträffar när det uppfyller den uttryckliga bestämmelsen om indirekt intrång (samma lag, artikel 37) bara för att varumärkeslagen har en sådan uttrycklig bestämmelse.

Sammanfattningsvis,

domstolen fastställde att varumärkesintrång inte begränsas till “användning” och godkände “Chupa Chups” påstående.

Med avseende på tvistepunkt 2, för webbsidans operatör (gallerioperatören),

  • även om de är operatörer, när de specifikt erkänner att en utställares utställning kränker en tredje parts varumärkesrätt, kan de bli medbrottslingar till lagbrott
  • operatören har ingått ett utställningsavtal med utställaren och erhåller affärsfördelar i form av utställningsavgifter och systemanvändningsavgifter
  • när operatören blir medveten om existensen av ett varumärkesintrång, kan de vidta åtgärder för att undvika konsekvenserna, såsom att ta bort innehåll och stoppa utställningen, på grund av kontraktet med utställaren

Om man tar hänsyn till dessa omständigheter, med avseende på operatörens ansvar,

när de blir medvetna om att en utställare kränker ett varumärke, eller när det finns tillräckliga skäl att tro att de kunde ha blivit medvetna om det, om de inte tar bort innehållet från webbsidan inom en rimlig tid efter det, kan varumärkesinnehavaren, efter att denna tid har passerat, begära att webbsidans operatör ska stoppa och betala skadestånd för varumärkesintrånget, på samma sätt som för utställaren.

Sammanfattningsvis,

domstolen kom fram till detta. Men i det här fallet, eftersom Rakuten Market raderade allt och korrigerade det inom en rimlig tid på 8 dagar från det att de blev medvetna om varumärkesintrånget, kan man inte säga att de olagligt kränkte varumärkesrätten, och de kan inte heller sägas ha begått en orättvis konkurrenshandling, så överklagandet avslogs.

Webbplatsoperatörer bör snabbt undersöka om det finns något intrång när de får en anmärkning om varumärkeslagsbrott från varumärkesinnehavare och liknande. Så länge de uppfyller detta, kommer de inte att hållas ansvariga för att stoppa eller betala skadestånd för varumärkesintrång, men om de försummar detta, kan de hållas ansvariga på samma sätt som utställare.

Sammanfattning

Även om domen från den japanska högsta domstolen för immateriella rättigheter i “Chupa Chups”-fallet främst tar hänsyn till situationen för butiksägarens hantering och kontroll på Rakuten Market, indikerar den att om varumärkesintrång inte hanteras snabbt efter att olaglig aktivitet har blivit känd, kan även operatören av marknadsplatsen själv bli ansvarig. Detta kräver försiktighet.

Åtgärder från vårt kontor

Monolis Advokatbyrå är en juridisk byrå med hög expertis inom IT, särskilt internet och lagstiftning. På senare år har immateriella rättigheter, särskilt varumärkesrättigheter, fått ökad uppmärksamhet, och behovet av juridisk granskning ökar ständigt. Vårt kontor erbjuder lösningar relaterade till immateriella rättigheter. Mer information finns i artikeln nedan.

https://monolith.law/practices/corporate[ja]

Managing Attorney: Toki Kawase

The Editor in Chief: Managing Attorney: Toki Kawase

An expert in IT-related legal affairs in Japan who established MONOLITH LAW OFFICE and serves as its managing attorney. Formerly an IT engineer, he has been involved in the management of IT companies. Served as legal counsel to more than 100 companies, ranging from top-tier organizations to seed-stage Startups.

Tillbaka till toppen