En översikt av uppkomsten av rättigheter och skyddstiden enligt japansk upphovsrättslag

I en företags intellektuella egendomsportfölj utgör upphovsrätten en grundläggande rättighet som skyddar en mängd tillgångar såsom mjukvara, marknadsföringsmaterial, forsknings- och utvecklingsrapporter och design. Det är särskilt viktigt för företag som bedriver verksamhet globalt att förstå de olika länders lagstiftning, och framför allt egenskaperna hos det japanska upphovsrättssystemet, ur ett perspektiv av tillgångshantering och riskhantering. Japans upphovsrättssystem delar en gemensam grund med många andra länders system men har unika principer när det gäller hur rättigheter uppstår och hur skyddsperioden beräknas. Enligt japansk upphovsrättslag (Japanese Copyright Law) behövs inga registreringar eller ansökningar hos någon administrativ myndighet för att rättigheter ska uppstå; detta kallas för “formalitetsfrihet”. Det innebär att juridiskt skydd automatiskt tillhandahålls i det ögonblick då det kreativa arbetet är slutfört. Dock gäller inte detta automatiska skydd för alla typer av verk. För att ett verk ska erkännas som ett “upphovsrättsligt skyddat verk” och därmed vara föremål för juridiskt skydd, måste det uppfylla kravet på “originalitet”. Detta krav är en viktig standard för att skilja mellan en enkel samling av fakta eller data och resultatet av en intellektuell skapande aktivitet. Det är lika viktigt att förstå hur länge detta skydd varar, det vill säga skyddsperioden. Japansk upphovsrättslag använder två huvudsakliga principer för att beräkna skyddsperioden: en princip baserad på upphovspersonens död och en undantagsprincip baserad på tidpunkten för verkets offentliggörande. Vilken av dessa principer som tillämpas beror på verkets natur och hur upphovspersonen presenteras. Dessa komplexa regler tillhandahåller en förutsägbar juridisk ram för att maximera värdet på företagets immateriella tillgångar och hantera deras livscykel. I denna artikel förklarar vi i detalj, baserat på lagar och rättsfall, hur rättigheter uppstår enligt japansk upphovsrättslag, hur skyddsperioden specifikt beräknas och processen fram till dess att dessa rättigheter upphör.

Upphovsrättens uppkomst: Formalitetsfrihet och kreativitetskravet

Under japansk upphovsrättslag skapas upphovsrätten automatiskt när vissa krav är uppfyllda. Att förstå denna mekanism är det första steget för att korrekt hantera företagets rättigheter och undvika att kränka andras rättigheter. Här förklarar vi de två centrala elementen i rättigheternas uppkomst: “formalitetsfrihet” och “kreativitet”.

Formalitetsfrihet

En av de mest grundläggande principerna som det japanska upphovsrättssystemet bygger på är “formalitetsfrihet”. Det innebär att inga formella åtgärder krävs för att upphovsrätten ska uppstå och innehas. Specifikt innebär det att till skillnad från patent- och varumärkesrättigheter, som kräver ansökan och registrering hos en administrativ myndighet, tilldelas upphovsmannen automatiskt upphovsrätt i det ögonblick verket skapas. Denna princip är tydligt fastställd i artikel 17.2 i den japanska upphovsrättslagen, som säger att “inga formella åtgärder krävs för att inneha upphovsmannens personlighetsrättigheter och upphovsrätt”.

Tack vare formalitetsfriheten blir till exempel en rapport skapad av en företagsanställd, en grafik framställd av en designer eller källkod skriven av en programmerare omedelbart skyddade av upphovsrättslagen så snart de är färdigställda. Användningen av ©-symbolen (copyright-tecknet) på webbplatser och i publikationer är inte ett krav för att rättigheter ska uppstå. ©-symbolen är en konventionell markering som visar på upphovsrättens existens i praktiken, och dess närvaro eller frånvaro påverkar inte rättigheternas giltighet.

Denna princip förenklar processen för att förvärva rättigheter och främjar kreativa aktiviteter. Men det innebär också att ansvaret för att bevisa rättigheternas existens och tillhörighet ligger hos rättighetsinnehavaren. Om en tvist uppstår måste det objektivt bevisas när, av vem och vad som har skapats, vilket gör att det är viktigt med praktiska åtgärder som att dokumentera skapelsedatum och ordna kontrakt.

“Kreativitet” som förutsättning för verk

Även om upphovsrätten uppstår automatiskt och utan formaliteter, är skyddsobjektet begränsat till det som juridiskt kvalificerar sig som “verk”. Artikel 2.1.1 i den japanska upphovsrättslagen definierar ett verk som “ett uttryck av tankar eller känslor som är kreativt och som tillhör områdena litteratur, vetenskap, konst eller musik”. Inom denna definition är “kreativitet” det mest avgörande kravet i praktiken.

Kreativitet innebär att någon form av författarens personlighet uttrycks, och det krävs inte nödvändigtvis hög konstnärlighet, nyhet eller originalitet. Om det intellektuella arbetet av skaparen återspeglas i verket, och det inte bara är en imitation av någon annans arbete, tenderar kreativitet att erkännas. Å andra sidan, om något som vem som helst skulle skapa skulle resultera i samma uttryck, eller om det bara är en samling av fakta eller data, erkänns inte kreativitet och det skyddas inte som ett verk.

Ett typiskt rättsfall där frågan om kreativitet varit central är “NTT Town Page-databasfallet” (Tokyo District Court, 16 maj 1997). I detta fall ifrågasattes verkets karaktär av “Town Page”, en telefonkatalogdatabas sorterad efter yrke. Domstolen ansåg att till skillnad från “Hello Page”, som bara sorterade person- och företagsnamn i alfabetisk ordning, innehöll “Town Page” en yrkesklassificeringssystem som visade på skaparens uppfinningsrikedom i valet och arrangemanget av information, och därför erkändes kreativitet. Specifikt bedömdes den unika klassificeringssystemet, som beaktade sökbekvämlighet, som ett kreativt uttryck som gick utöver en enkel samling av data.

Detta rättsfall ger viktiga insikter för företag som hanterar informationsresurser. Om en databas som ett företag innehar, såsom en kundlista eller försäljningsdata, är skyddad av upphovsrätt eller inte beror på om informationens “val eller systematiska struktur” erkänns som kreativ (enligt artikel 12-2 i den japanska upphovsrättslagen). Om strukturen är trivial eller oundvikligen bestämd för ett specifikt syfte, kan kreativitet förnekas och databasen kan inte skyddas av upphovsrätt. Företag måste noggrant bedöma om deras informationsresurser är en enkel samling av data eller ett verk med kreativitet och utveckla en flerdimensionell informationshanteringsstrategi som också beaktar andra skyddsåtgärder (till exempel skydd av affärshemligheter enligt lagen mot otillbörlig konkurrens eller skydd genom avtal).

Tankesättet bakom skyddstiden för upphovsrätt under japansk lag

När upphovsrätten väl har uppkommit är det inte så att rättigheterna varar för evigt. Japans upphovsrättslag syftar till att skydda upphovsmannens rättigheter samtidigt som den efter en viss tidsperiod frigör verk till det allmänna kulturarvet (public domain) för att främja fri användning och därigenom bidra till kulturens utveckling. Därför finns det en tydlig skyddstid för upphovsrätten.

För att förstå hur skyddstiden beräknas är det först och främst viktigt att känna till grundprincipen om “kalenderårsprincipen”. Enligt artikel 57 i den japanska upphovsrättslagen börjar beräkningen av skyddstidens slutdatum från “den 1 januari året efter” det år då händelsen som utgör startpunkten inträffade, såsom upphovsmannens dödsdag, verkets publiceringsdag eller skapelsedagen. Till exempel, om en upphovsman avlider den 15 maj 2024, blir startdatumet för beräkningen av skyddstiden för dennes verk den 1 januari 2025. Om skyddstiden är 70 år, kommer denna period att löpa ut den 31 december 2094. Kalenderårsprincipen är en regel som syftar till att förenkla beräkningen och tillämpas enhetligt på alla beräkningar av skyddstider.

Det finns två huvudsakliga system för att tänka kring skyddstiden i den japanska upphovsrättslagen. Det ena är “dödsfallstidsprincipen”, som tillämpas när upphovsmannen är en individ och skyddstiden börjar räknas från upphovsmannens dödsdag. Det andra är “publiceringstidsprincipen”, som tillämpas när det är svårt att identifiera upphovsmannen eller när upphovsmannen är en juridisk person, och skyddstiden börjar räknas från verkets publiceringsdatum. Beroende på vilken princip som tillämpas kan skyddstidens längd variera avsevärt, så det är avgörande att förstå skillnaden mellan dem korrekt.

Grundläggande skyddstid: 70 år efter upphovsmannens död

En av de mest grundläggande principerna i den japanska upphovsrättslagen är att rättigheterna består i 70 år efter upphovsmannens död. Detta gäller när upphovsmannen är en individ och verket har publicerats under dennes verkliga namn (eller ett välkänt pseudonym). Enligt artikel 51.2 i den japanska upphovsrättslagen, “består upphovsrätten… i 70 år efter upphovsmannens död”. Denna period är avsedd att skydda intressena hos rättighetsinnehavare såsom arvingar under en viss tid efter dödsfallet, såväl som under upphovsmannens livstid.

Skyddstiden var tidigare “50 år efter döden”, men förlängdes till “70 år efter döden” från och med den 30 december 2018, som en del av lagändringarna som följde ikraftträdandet av Trans-Pacific Partnership Agreement (TPP11). Denna förlängning syftade till att harmonisera med internationella standarder. Det är viktigt att notera att för verk vars upphovsrätt redan hade upphört vid tidpunkten för denna lagändring, förlängs inte skyddstiden retroaktivt. Detta kallas principen om “icke-retroaktivt skydd”.

När det gäller “gemensamma verk” skapade av flera upphovsmän, beräknas skyddstiden lite annorlunda. Enligt en parentes i artikel 51.2 i den japanska upphovsrättslagen, är skyddstiden fastställd till “70 år efter den sist avlidne upphovsmannens död”. Om till exempel två författare har skrivit en roman tillsammans, upphör inte upphovsrätten när den ena avlider; istället börjar 70-årsperioden räknas från den tidpunkt då den andra författaren avlider. Detta är en bestämmelse som tar hänsyn till att varje upphovsmans bidrag till ett gemensamt verk är odelbart och integrerat.

Undantagna skyddsperioder

I vissa fall kan det vara svårt eller olämpligt att tillämpa principen som baseras på upphovsmannens död. Detta gäller exempelvis när det är oklart vem upphovsmannen är eller när upphovsmannen är en juridisk person som inte omfattas av begreppet “död”. För att hantera sådana fall har den japanska upphovsrättslagen (Japanese Copyright Law) fastställt undantagna skyddsperioder som tar sin början vid tidpunkten för verks offentliggörande. Dessa undantagsbestämmelser är särskilt viktiga i praktiken eftersom de ofta tillämpas på verk som skapas inom ramen för företagsverksamhet.

Anonyma och pseudonyma verk

När en upphovsperson publicerar ett verk anonymt eller under pseudonym (som ett författarnamn) är det svårt att objektivt fastställa tidpunkten för upphovspersonens död. Därför fastställer den japanska upphovsrättslagen (Artikel 52) att skyddstiden för dessa verk är “70 år efter verkets publicering”.

Det finns dock några undantag till denna regel. Om det är uppenbart att upphovspersonen har varit död i mer än 70 år innan 70 år har passerat efter publiceringen, upphör skyddstiden vid den tidpunkten. Dessutom, om upphovspersonen vidtar någon av följande åtgärder inom en viss tidsperiod, övergår skyddstiden till den grundläggande principen om “70 år efter döden”.

1. Upphovspersonen registrerar sitt verkliga namn hos Japans kulturbyrå (enligt japansk upphovsrättslag Artikel 75).
2. Upphovspersonen publicerar om sitt verk och visar sitt verkliga namn eller ett välkänt pseudonym som upphovspersonens namn.

Dessa bestämmelser ger upphovspersoner eller deras efterlevande alternativ för att säkra en längre skyddstid.

Verk i en organisations namn under japansk lag

Många av de verk som skapas av företag faller inom denna kategori. Verk där en juridisk person eller annan organisation är upphovsman, så kallade “anställningsverk” eller “organisationsverk”, kan inte tillämpa principen om dödsfall som startpunkt för upphovsrättsligt skydd, eftersom en juridisk person inte har ett naturligt “dödsfall”. Därför fastställer japanska upphovsrättslagen (Copyright Act) i artikel 53 att skyddstiden för dessa upphovsrätter är “70 år efter att verket offentliggjorts”. Om verket inte har offentliggjorts inom 70 år efter det att det skapades, löper skyddstiden ut efter “70 år från skapandet”.

Det är viktigt att förstå under vilka omständigheter en organisation kan anses vara “upphovsman”. Detta bestäms av kraven för “anställningsverk” som anges i artikel 15 i den japanska upphovsrättslagen. Specifikt, ett verk som ① skapas på initiativ av en juridisk person, ② av någon som är anställd i organisationens verksamhet, ③ som en del av dennes arbetsuppgifter, och ④ offentliggörs i organisationens namn (med undantag för programvaruverk), anses ⑤ ha organisationen som upphovsman, såvida inte kontrakt eller arbetsregler anger annorlunda.

Med andra ord, för att ett företag ska kunna vara subjekt för upphovsrätten och få en skyddstid på 70 år efter offentliggörandet, är det en grundläggande förutsättning att verket uppfyller kraven för att vara ett anställningsverk. Att i anställningsavtal eller arbetsregler tydligt fastställa rättighetstilldelningen för verk skapade av anställda är inte bara avgörande för att bestämma vem som äger rättigheterna, utan det påverkar också indirekt hur länge dessa rättigheter kommer att bestå genom tillämpningen av olika lagstadgade bestämmelser.

Upphovsrätt för filmer i Japan

I Japan har upphovsrätten för filmer, som ofta involverar ett stort antal medarbetare och betydande kapital, särskilda egenskaper som skiljer dem från andra typer av verk. Därför finns det speciella bestämmelser gällande skyddstiden. Enligt artikel 54 i den japanska upphovsrättslagen, varar upphovsrätten för ett filmverk i “70 år efter att verket offentliggjorts”. På samma sätt som för verk som tillhör en organisation, om filmen inte offentliggörs inom 70 år efter skapandet, löper upphovsrättstiden ut efter “70 år från skapandet”.

Runt skyddstiden för filmverk har det funnits viktiga rättsfall som involverar lagändringar och principen om icke-retroaktivitet. Ett sådant fall är “Shane-fallet” (Högsta domstolens dom den 18 december 2007 (Heisei 19)). Detta fall gällde filmen “Shane”, som offentliggjordes 1953. Enligt upphovsrättslagen vid den tiden var skyddstiden för filmer 50 år efter offentliggörandet, vilket innebar att upphovsrätten för “Shane” skulle ha löpt ut den 31 december 2003. Men, en ändring i upphovsrättslagen som trädde i kraft den 1 januari 2004 förlängde skyddstiden för filmer till 70 år efter offentliggörandet. Rättighetsinnehavarna hävdade att denna förlängning även skulle gälla för “Shane”.

Men Högsta domstolen avvisade rättighetsinnehavarnas krav. Domstolens motivering var att vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande, den 1 januari 2004, hade upphovsrätten för “Shane” redan upphört dagen innan, den 31 december 2003, och verket hade därmed blivit en del av det offentliga domänet. Principen om icke-retroaktivitet bekräftades, vilket innebär att rättigheter som en gång upphört inte kan återupplivas genom senare lagändringar.

Domen i Shane-fallet var inte bara avgörande för rättigheterna till en enskild film. Den hade stor betydelse eftersom den visade på en klar rättslig stabilitet när det gäller effekterna av lagändringar på upphovsrättens skyddstid. Den garanterade förutsägbarhet för företag som vill använda tidigare verk, genom att säkerställa att de kan göra en tillförlitlig bedömning om ett verk är i det offentliga domänet baserat på lagstiftningen som gällde vid tidpunkten för rättigheternas utgång. Detta visade att det offentliga domänet kan användas som en stabil kulturell resurs, fri från risken att bli omkullkastad av framtida lagändringar.

Jämförelse av skyddstider

Här sammanfattar vi de principer och undantag för upphovsrättens skyddstid som vi hittills har förklarat i en tabell. Tabellen är avsedd att ge en översikt över vilken skyddstid som gäller för olika typer av verk och när beräkningen av denna tid börjar.

Sammanfattning

Som vi har beskrivit i detalj i denna artikel, bygger det japanska upphovsrättssystemet på en tydlig rättslig ram från rättigheternas uppkomst till deras upphörande. Vid uppkomsten av rättigheter tillämpas en “formalitetsfri princip” där registrering inte krävs, men som förutsättning för skydd krävs “originalitet”. Detta antyder att inte all information som genereras av företag automatiskt skyddas, vilket är en viktig punkt att beakta i förvaltningen av tillgångar. När det gäller skyddsperioden tillämpas principen “70 år efter upphovspersonens död” när upphovspersonen är en individ, medan för verk som är djupt relaterade till företagsaktiviteter, såsom verk i företagsnamn eller filmer, tillämpas den undantagsvisa principen “70 år efter publicering”. Att korrekt förstå dessa regler och veta vilken kategori de verk som ditt företag äger eller använder tillhör, och hur länge de är skyddade, är avgörande för att utforma en strategi för immateriella rättigheter.

Monolith Law Office har djupgående expertkunskap om japansk upphovsrätt och en omfattande erfarenhet av att ge råd till klienter både inom och utanför Japan. Vi är särskilt skickliga på att erbjuda strategiskt juridiskt stöd för de problem som företag som bedriver internationell verksamhet kan stöta på när det gäller immateriella rättigheter över landsgränserna. Vår byrå har flera experter som talar engelska och som har juridiska kvalifikationer från andra länder, vilket gör det möjligt för oss att övervinna kulturella och rättsliga skillnader och genom smidig kommunikation erbjuda optimala lösningar för att leda våra klienters affärer till framgång. Vi hanterar alla typer av konsultationer relaterade till de teman som behandlas i denna artikel, inklusive upphovsrättsförvaltning, licensavtal och tvistlösning.