En genomgång av begränsningar av rättigheter i japansk upphovsrätt: Förståelse av undantagsbestämmelser och praktisk tillämpning

Den japanska upphovsrättslagen (日本の著作権法) antar en princip om ‘formalitetsfrihet’, vilket innebär att rättigheter automatiskt uppstår när ett verk skapas, och ger därmed starkt skydd till upphovspersoner. I princip är användning av ett verk utan upphovsrättshavarens tillstånd en kränkning av upphovsrätten. Men i dess första artikel, strävar den japanska upphovsrättslagen efter att balansera skyddet av upphovspersonens rättigheter med målet att ‘bidra till kulturens utveckling’. För att uppnå denna balans har lagen, från artikel 30 till artikel 50, bestämmelser om undantag som tillåter användning av verk utan upphovsrättshavarens tillstånd under specifika förhållanden, det vill säga ‘begränsningar av upphovsrätten’. Dessa bestämmelser tillåter inte en bred tolkning utan är snarare strikt definierade, begränsade undantag som är beroende av det enskilda användningssyftet och sättet det används på. För företag, särskilt de som bedriver global verksamhet, är det avgörande att korrekt förstå dessa begränsningar av rättigheter för att undvika oavsiktliga upphovsrättsintrång och säkerställa laglig affärsdrift. I denna artikel kommer vi att professionellt förklara bestämmelserna som är djupt involverade i företagens IT-praxis, de grundläggande principerna som påverkar tillämpningen av rättighetsbegränsningar, den viktiga relationen till upphovspersonens moraliska rättigheter, och även konceptet med ‘fair use’ och parodi inom det japanska rättssystemet, baserat på lagstiftning och rättsfall. 

Begränsningar av upphovsrätt i företags IT-miljöer under japansk lag

IT-infrastruktur är avgörande för moderna företags verksamheter, men den dagliga driften och underhållet innebär ofta tekniskt sett en “kopiering” av upphovsrättsligt skyddade verk. Japans upphovsrättslag har särskilda undantagsbestämmelser för att säkerställa att sådana nödvändiga handlingar inte utgör upphovsrättsintrång.

Kopiering och bearbetning av programverk av innehavaren (Artikel 47-3)

Artikel 47-3, stycke 1 i japanska upphovsrättslagen tillåter “innehavaren” av en kopia av ett programverk att kopiera eller bearbeta (modifiera) programmet i den utsträckning det anses nödvändigt för att använda programmet på en dator.

Den “nödvändiga omfattningen” av användning i denna bestämmelse avser specifika handlingar inom företagets IT-praxis. Detta inkluderar till exempel att installera mjukvara på servrar eller enskilda datorers hårddiskar, att skapa backupkopior för att förbereda sig för förlust eller skada av data, samt att säkerställa kompatibilitet för att köra programmet på specifik hårdvara eller att göra mindre “bearbetningar” för att ta bort buggar.

Det viktigaste att notera med denna bestämmelse är dock att rätten är begränsad till “innehavaren” av en kopia av programmet. I dagens affärsmiljö är det vanligare att mjukvara inte “ägs” genom köp utan snarare “licensieras” genom licensavtal. Om ett företag endast använder mjukvaran enligt ett licensavtal, regleras rätten att kopiera eller modifiera inte av denna undantagsbestämmelse i upphovsrättslagen, utan av innehållet i licensavtalet. Om avtalet strikt begränsar kopiering kan även backupkopiering för avtalsbrott, vilket gör det ytterst viktigt att noggrant granska avtalsvillkoren.

Även om man är innehavare av programmet, om man förlorar äganderätten, till exempel genom att sälja datorn där mjukvaran är installerad, kan man inte fortsätta att behålla backupkopior som skapats och är skyldig att förstöra dem.

Användning av upphovsrättsligt skyddade verk i datorer som en biprodukt av användningen (Artikel 47-4)

De ursprungliga undantagsbestämmelserna för programverk var främst avsedda för användning av fristående mjukvara distribuerad på fysiska medier. Men i dagens IT-miljö, där molntjänster och nätverkstjänster är utbredda, uppstår mer komplexa kopieringshandlingar som underhåll av servrar, dataöverföring och systemåterställning efter fel. Dessa handlingar täcktes inte tillräckligt av de tidigare bestämmelserna.

För att överbrygga klyftan mellan den tekniska verkligheten och lagen introducerades mer flexibla begränsningar av rättigheter genom en ändring av upphovsrättslagen 2018. Kärnan i dessa är Artikel 47-4 och Artikel 47-5.

Artikel 47-4 i japanska upphovsrättslagen tillåter användning av upphovsrättsligt skyddade verk i datorer som är nödvändig eller effektiv för användningen. Detta inkluderar att skapa temporära cacheminnen för att påskynda nätverksprocesser och att temporärt säkerhetskopiera data till externa medier för underhåll, reparation eller utbyte av utrustning, och sedan återställa dem till den ursprungliga utrustningen efter arbetet. Detta gör det möjligt att utföra IT-underhållsarbete för att säkerställa affärskontinuitet inom ramen för att inte orättvist skada upphovsrättsinnehavarens intressen.

Dessutom tillåter Artikel 47-4, stycke 2, punkt 3 i japanska upphovsrättslagen uttryckligen skapandet av backupkopior för att förbereda sig för förlust eller skada på servrar. Detta är en viktig åtgärd för att skydda affärsdata som en del av katastrofberedskap och återställningsplaner efter fel, och ger lagligt stöd för dessa åtgärder.

Införandet av dessa bestämmelser visar att japanska upphovsrättslagen avsiktligt utvecklas för att anpassa sig till tekniska framsteg, från fasta regler till praktiska lösningar. Detta säkerställer att lagen inte hindrar företag från att legitimt hantera sin IT-infrastruktur.

Grundprinciper för tillämpning av upphovsrättsbegränsningar under japansk lag

Även om en viss användning av ett verk kan tyckas falla inom ramen för begränsningsbestämmelserna i upphovsrätten, innebär det inte automatiskt att handlingen alltid är laglig. Japans upphovsrättslag ställer upp flera grundläggande principer som måste följas när dessa undantagsbestämmelser tillämpas. Att förbise dessa principer kan leda till att en handling man trott vara laglig bedöms som olaglig.

Skyldigheten att ange källa enligt artikel 48 (第48条)

Enligt artikel 48 i den japanska upphovsrättslagen (著作権法), måste man ange källan när man kopierar eller använder ett verk baserat på vissa rättighetsbegränsande bestämmelser, såsom de som anges i artikel 32 i samma lag. Det finns även en skyldighet att ange källan i andra fall, om det finns en sedvänja att göra så.

Man måste ange källan på ett “sätt och i en omfattning som anses rimlig med hänsyn till hur kopieringen eller användningen sker”, och i praktiken innebär detta att följande information vanligtvis inkluderas i företagsrapporter eller på webbplatser:

• Verkets titel
• Upphovsmannens namn
• I fall av böcker och liknande: Förlagsnamn, utgivningsår, sidnummer
• För webbplatser: Webbplatsens namn, URL

Att ange källan är inte bara en fråga om god sed; det är en juridisk skyldighet. Om man underlåter att göra detta kan det leda till påföljder.

Förbud mot otillåten användning av kopior (Artikel 49)

Artikel 49 i den japanska upphovsrättslagen är en princip av yttersta vikt för att förhindra missbruk av begränsningar i upphovsrätten. Enligt denna artikel betraktas det som ett brott mot upphovsrätten att distribuera eller offentligt visa en kopia av ett verk som lagligen skapats för ett specifikt ändamål, för något annat än det ursprungliga syftet. Detta kallas för “presumerat intrång”.

Till exempel skulle det vara ett intrång i upphovsrätten att visa en video av ett TV-program som lagligen spelats in för privat bruk (enligt Artikel 30 i den japanska upphovsrättslagen) i ett lokalt community center eller att ladda upp den på internet, eftersom detta skulle utgöra en otillåten användning. På samma sätt är det inte tillåtet att distribuera en kopia av en mjukvara som skapats för backupändamål (enligt Artikel 47.3) till andra anställda eller att installera den på icke-auktoriserade datorer.

Denna bestämmelse är avsedd att säkerställa att begränsningar i rättigheter endast tillämpas för specifika allmännyttiga eller privata ändamål och inte används som en genväg för kommersiell exploatering eller obegränsad användning.

Förhållandet till upphovsmannens moraliska rättigheter (Artikel 50)

För att förstå japansk upphovsrätt är det avgörande att tydligt skilja mellan ‘upphovsrätten’, som är en ekonomisk rättighet, och ‘upphovsmannens moraliska rättigheter’, som är exklusiva rättigheter avsedda att skydda upphovsmannens personliga intressen. Upphovsmannens moraliska rättigheter inkluderar följande tre huvudsakliga rättigheter:

1. Rätten till offentliggörande: Rätten att bestämma när och hur ett opublicerat verk ska offentliggöras.
2. Rätten till namnangivelse: Rätten att bestämma om och under vilket namn upphovsmannens namn ska visas.
3. Rätten till verkets integritet: Rätten att förhindra att ens verk ändras mot ens vilja.

Artikel 50 i den japanska upphovsrättslagen fastställer tydligt att de begränsningar som gäller upphovsrätten (den ekonomiska rätten) inte ska tolkas som att de påverkar upphovsmannens moraliska rättigheter. Detta fungerar som en sorts ‘moraliska rättigheters mur’.

Denna princip kan utgöra en betydande juridisk risk, särskilt för utländska företag som är vana vid mer flexibla rättssystem som USA:s ‘fair use’. Till exempel, även om användning av ett verk för utbildningsändamål kan tillåtas enligt begränsningarna i upphovsrätten, kan handlingar som att sammanfatta verket eller klippa ut delar av det separat kränka upphovsmannens rätt till verkets integritet.

Denna rättsprincip framgick tydligast i det senare omnämnda ‘Parodi- och montagefotofallet’. I detta fall bedömdes en kreativ förändring med kritisk avsikt (parodi) som en kränkning av upphovsmannens rätt till verkets integritet och därmed olaglig. Därför, när det finns en möjlighet att ändra en tredje parts verk, även om användningen verkar falla under begränsningarna i upphovsrätten, krävs en försiktig hantering, såsom att säkra ett avtal med upphovsmannen om att inte utöva de moraliska rättigheterna.

Konceptuella Ramverk: Fair Use och Parodi i Japan

För att förstå hur Japans upphovsrättslag inte bara bygger på enskilda regler utan också på en ideologisk grund, är det viktigt att överväga mer komplexa användningsformer. I den här artikeln jämför vi med det amerikanska systemet för fair use för att klargöra särdragen hos det japanska rättssystemet och förklarar hur kreativ användning som parodi hanteras.

Japans “Begränsade uppräkningssystem” och Fair Use

Den japanska upphovsrättslagen antar en lagstiftningspolicy som kallas “begränsad uppräkningssystem”, där fall där rättigheter är begränsade specificeras konkret och omfattande i lagtexten. Detta innebär att användningsmetoder som inte listas anses som upphovsrättsintrång i princip. Denna metod har fördelen av hög förutsägbarhet i vad som är lagligt och vad som är olagligt. Företag kan klart utvärdera juridiska risker genom att kontrollera om deras handlingar överensstämmer med lagens krav.

I kontrast till detta använder den amerikanska upphovsrättslagen “fair use”, en omfattande och flexibel rättsprincip. Istället för att uppräkna enskilda undantag tar domstolarna hänsyn till fyra faktorer: “syftet och karaktären av användningen”, “verkets natur”, “mängden och substansen av den använda delen” och “effekten av användningen på verket potentiella marknad eller värde”, och bedömer på fall-till-fall-basis om användningen är rättvis (fair). Medan detta system har flexibiliteten att snabbt anpassa sig till ny teknik och uttrycksformer, är det också svårt att förutsäga resultatet, vilket ökar risken för rättegång.

Den affärsmässiga betydelsen av båda systemen kan sammanfattas i tabellen nedan.

Flexibla begränsningar av rättigheter: Användning som inte syftar till att njuta av tankar eller känslor (Artikel 30.4 i den japanska upphovsrättslagen)

För att mildra rigiditeten i det begränsade uppräkningssystemet och anpassa sig till teknisk innovation, infördes artikel 30.4 i den japanska upphovsrättslagen genom en lagändring år 2018 (Heisei 30). Denna bestämmelse, ofta kallad “den japanska versionen av fair use”, har en begränsad tillämpningsomfång.

Artikeln tillåter användning av ett verk som inte syftar till att njuta av de tankar eller känslor som uttrycks i verket, i den utsträckning det anses nödvändigt. Detta avser användning av verket inte för uppskattning, utan som “data” för informationsanalys eller tekniska utvecklingstester. Till exempel kan insamling av stora mängder bilder eller texter för att analysera mönster och utveckla ny teknik omfattas av denna bestämmelse.

Emellertid är denna rättighet inte obegränsad. Det finns en förbehållsklausul som säger att den inte tillämpas om “det skulle orsaka orättvis skada på upphovsrättsinnehavarens intressen”. Till exempel är användning av en databas som säljs för informationsanalys utan licensavtal, en handling som direkt konkurrerar med den marknad som upphovsrättsinnehavaren normalt skulle dra nytta av, och det är troligt att detta anses orsaka orättvis skada och därför inte är tillåtet.

Juridiska utmaningar med parodi under japansk lag

I japansk upphovsrätt finns det ingen specifik bestämmelse som uttryckligen tillåter parodi. Därför bedöms lagligheten av parodiska verk inom ramen för befintlig upphovsrätt, särskilt vad gäller “bearbetningsrätten” (rätten att ändra ett verk och skapa ett sekundärt verk) och den tidigare nämnda “rätten till verkets integritet” (en del av upphovsmannens personliga rättigheter).

En vägledande dom i denna fråga är Högsta domstolens beslut från 1980, känt som “Parodi-montagefotofallet”. I detta fall var frågan om ett känt skidfotografi som hade konverterats till svartvitt och kombinerats med en bild av ett stort däck på skidspåret för att satirisera miljöförstöring. Högsta domstolen fann att detta parodiska verk utgjorde en kränkning av upphovsrätten. Kärnan i deras resonemang var att det modifierade verket fortfarande direkt och i sig självt gjorde det möjligt att uppfatta de väsentliga uttrycksfulla egenskaperna hos det ursprungliga fotografiet. Med andra ord, åskådaren kunde lätt påminnas om det ursprungliga verket genom den obehöriga ändringen, vilket ansågs kränka upphovsmannens rätt till verkets integritet. Denna dom visade att även om det finns en avsikt att kritisera eller satirisera under det japanska rättssystemet, innebär parodi som direkt ändrar uttrycket i ett originalverk en mycket hög juridisk risk.

Å andra sidan finns det domar som tyder på en säkrare väg för parodiskt skapande. I Högsta domstolens beslut från 2001, känd som “Esashi Oiwake-fallet”, var frågan om användningen av historiska fakta och idéer från en facklitterär bok för att producera ett TV-program. Högsta domstolen klargjorde den så kallade “idé-uttrycks-dikotomin”, som innebär att upphovsrätten skyddar konkreta “uttryck” och inte de underliggande “idéerna” eller “fakta”. Det som kan härledas från detta beslut är att om en parodi inte direkt ändrar uttrycket i ett verk, utan snarare använder temat, stilen eller idéerna i verket som föremål för satir och skapar ett helt nytt och unikt uttryck, är risken för upphovsrättsintrång låg.

Sammanfattning

Under japansk upphovsrättslag finns bestämmelser om begränsningar av rättigheter som bygger på en strikt begränsad uppräkning, vilket ger ett tydligt och förutsägbart rättsligt ramverk. När företag använder dessa undantagsbestämmelser i praktiken måste de inte bara noggrant granska de enskilda paragrafernas krav utan också ständigt ha i åtanke de övergripande grundprinciperna såsom skyldigheten att ange källan (artikel 48), förbudet mot användning utanför det avsedda syftet (artikel 49) och framför allt ‘författarens moraliska rättigheter’ (artikel 50), vilka inte får påverkas av begränsningar i egendomsrätten. Särskilt skyddet av författarens moraliska rättigheter är mycket starkt och utgör en viktig riskfaktor som skiljer sig från utländska rättssystem. Stränga rättsliga bedömningar gällande parodi och begränsad flexibilitet för att anpassa sig till tekniska innovationer (artikel 30.4) symboliserar den japanska lagstiftningens strävan efter en försiktig balans mellan skyddet av upphovsmannens rättigheter och kulturens utveckling.

Monolith Law Office har en omfattande erfarenhet av att ge råd om de komplexa frågor som rör begränsningar i upphovsrätten, som beskrivs i denna artikel, till ett stort antal klienter både inom och utanför Japan. Vår byrå har flera specialister, inklusive engelsktalande experter med juridiska kvalifikationer från andra länder, vilket gör det möjligt för oss att erbjuda korrekt juridiskt stöd ur ett internationellt affärsperspektiv för de unika utmaningar som japansk immaterialrätt medför. Vi erbjuder specialiserat stöd, inklusive uppbyggnad av compliance-strukturer, förhandlingar om avtal där författarens moraliska rättigheter inte utövas, samt andra strategiska råd relaterade till upphovsrätt.