Begränsningar av rättigheter i japansk upphovsrätt: Undantagsbestämmelser för rättvis användning

Den japanska upphovsrättslagen (著作権法) fastställer sitt syfte i dess första artikel. Syftet har två aspekter. Den första är att skydda rättigheterna för upphovsmän och artister i relation till verk, framträdanden och inspelningar. Den andra är att beakta rättvis användning av dessa kulturella produkter. Att bidra till kulturens utveckling genom att balansera dessa två mål är en grundläggande princip i japansk upphovsrätt. För att uppnå denna balans ger lagen upphovsmän exklusiva rättigheter såsom reproduktionsrätt och framföranderätt, samtidigt som den under vissa omständigheter tillåter användning av verk utan rättighetsinnehavarens tillstånd genom bestämmelser om “begränsningar av upphovsrätten”. Dessa begränsningsbestämmelser är detaljerat angivna i japansk upphovsrätt från artikel 30 till 50. Dessa bestämmelser spelar en viktig roll för att säkerställa smidig användning av verk för samhällets övergripande nytta. Dock är dessa undantag inte ovillkorligt tillåtna, utan var och en har strikta krav. I denna artikel kommer vi att förklara de viktigaste begränsningsbestämmelserna som är särskilt relevanta för företagsaktiviteter och organisationsledning, såsom användning i utbildningssyfte, icke-kommersiella framträdanden och citaträtt, baserat på japanska lagar och rättsfall, samt ge vägledning om vad man bör tänka på vid tillämpningen. 

Användning av upphovsrättsskyddade verk inom utbildningsområdet

I Japan har upphovsrättslagen (Japanese Copyright Act) infört flera undantagsbestämmelser för användning av upphovsrättsskyddade verk inom utbildningsinstitutioner, med hänsyn till utbildningens betydelse. Dessa undantag syftar till att säkerställa att nödvändig information och undervisningsmaterial kan användas smidigt i utbildningssammanhang, men deras tillämpningsområde och villkor är strikt definierade.

Publicering i läromedel och liknande

Artikel 33 i den japanska upphovsrättslagen tillåter, inom de gränser som anses nödvändiga för utbildningssyften, att publicerade verk inkluderas i läromedel. Detta är en bestämmelse som syftar till att möjliggöra användningen av högkvalitativa och varierade verk i läroböcker, från grundutbildning till högre utbildning, vilket utgör kärnan i utbildningen. Detta innebär dock inte att användningen är kostnadsfri. Den som vill inkludera ett verk i en lärobok måste meddela upphovspersonen och betala en kompensationsavgift till upphovsrättsinnehavaren, vilken fastställs årligen av chefen för Japans kulturbyrå. Dessutom tillåter en relaterad bestämmelse, artikel 33.3 i den japanska upphovsrättslagen, reproduktion för att skapa läroböcker med förstorad text (läromedel med förstorad text) för elever med synskador eller liknande behov. Även i detta fall krävs betalning av kompensationsavgift vid distribution i vinstsyfte.

Reproduktion och annat i skolor och andra utbildningsinstitutioner under japansk lag

Artikel 35 i den japanska upphovsrättslagen riktar sig mot ett bredare spektrum av utbildningsaktiviteter. Denna bestämmelse tillåter personer som ansvarar för undervisning och de som tar emot undervisning vid skolor och andra utbildningsinstitutioner att, i den mån det anses nödvändigt för undervisningsprocessen, reproducera och offentligt sända (som i onlineundervisning) publicerade verk.

För att denna bestämmelse ska vara tillämplig måste flera viktiga krav uppfyllas. För det första måste användaren vara en “skola eller annan utbildningsinstitution som inte är inrättad i vinstsyfte”. Detta inkluderar förskolor, grundskolor, gymnasier och universitet, men inte företagsdrivna utbildningsanläggningar eller vinstinriktade studiecenter. För det andra måste användningen vara “inom de gränser som anses nödvändiga för undervisningsprocessen” och får inte “orättvist skada upphovsmannens intressen”. Till exempel skulle att kopiera och distribuera hela arbetsböcker eller övningsböcker som elever förväntas köpa för klassanvändning anses orättvist skada upphovsmannens marknadsintressen och skulle därför ligga utanför denna bestämmelses räckvidd.

Behandlingen av kompensationsavgifter är också viktig. När material kopieras för ansikte-mot-ansikte undervisning är ingen kompensationsavgift nödvändig, men när offentlig sändning görs över internet för distansundervisning måste utbildningsinstitutionens inrättare betala en kompensationsavgift till den förvaltande organisationen (SARTRAS).

Det finns en särskild punkt som företag bör vara medvetna om när det gäller tillämpningen av artikel 35. Det är det faktum att intern utbildning av anställda inte omfattas av denna bestämmelse. Eftersom företag är vinstinriktade organisationer, uppfyller de inte kravet på att vara en “utbildningsinstitution som inte är inrättad i vinstsyfte” enligt den japanska upphovsrättslagen, även om utbildningen har ett pedagogiskt innehåll. Därför kan handlingar som att kopiera kapitel från böcker som säljs på marknaden för att distribuera som utbildningsmaterial eller att olovligen publicera expertartiklar på ett intranät mycket väl utgöra upphovsrättsintrång.

Jämförelse av användning i utbildningssyfte

Artikel 33 och artikel 35 i den japanska upphovsrättslagen tillåter båda användning av upphovsrättsskyddade verk i utbildningssyfte, men deras syften och krav skiljer sig åt. Artikel 33 gäller publicering av verk i officiella “läroböcker” och används främst av läroboksförlag. Detta kräver betalning av ersättning som fastställs av chefen för Japans kulturbyrå. Å andra sidan, artikel 35 gäller användning av verk i den dagliga “undervisningen” av lärare och studenter. Här är kopiering för ansikte-mot-ansikte undervisning kostnadsfri, men för offentlig överföring under onlineundervisning krävs ersättning, vilket varierar beroende på användningssättet. En klar förståelse för skillnaderna mellan dessa är avgörande för laglig användning av upphovsrättsskyddade verk i utbildningsmiljöer.

Nedanstående tabell sammanfattar jämförelsen av undantagsbestämmelser för upphovsrätt i utbildningssyfte.

Icke-vinstdrivande framträdanden och liknande under japansk lag

Artikel 38.1 i den japanska upphovsrättslagen tillåter, under vissa förutsättningar, offentliga framträdanden, framföranden, visningar eller muntliga framställningar av publicerade verk utan upphovsmannens tillstånd. Denna bestämmelse syftar till att främja aktiviteter som gagnar allmänhetens intresse, såsom kulturella aktiviteter i samhället och evenemang organiserade av ideella organisationer.

För att denna undantagsbestämmelse ska vara tillämplig måste följande tre krav vara uppfyllda:

1. Inte ha vinstsyfte (icke-vinstdrivande)
2. Inte ta ut avgifter från åhörare eller åskådare (gratis)
3. Inte betala ersättning till artister eller utövare (obetald)

Dessa krav tolkas strikt. Om även ett av dem inte uppfylls, kan man inte åberopa sig på denna bestämmelse för att undgå ansvar. Till exempel, även om inträde är gratis, om artister får betalt, uppfylls inte det tredje kravet och upphovsmannens tillstånd krävs. Dessutom begränsar denna bestämmelse tillåtna handlingar till framträdanden och visningar, och inkluderar inte handlingar som att kopiera och distribuera verk eller sända dem över internet.

I företagsverksamhet är tolkningen av kravet på “icke-vinstdrivande” särskilt viktig. Handlingar som vid första anblicken kan verka icke-vinstdrivande kan bedömas som vinstdrivande om de indirekt bidrar till företagets vinst. I detta sammanhang har japanska domstolar gjort viktiga bedömningar gällande att spela bakgrundsmusik i butiker. Butiksägare kan hävda att de inte tar betalt direkt från kunderna för musiken och därför är verksamheten icke-vinstdrivande. Domstolarna har dock bedömt att användning av musik för att förbättra atmosfären i butiken och öka kundernas köplust indirekt bidrar till ökad försäljning och därför utgör en vinstdrivande användning.

Denna rättsliga logik kan tillämpas på andra företagsaktiviteter. Låt oss till exempel tänka oss att ett företag anordnar en gratis filmvisning för sina anställda som en del av personalvården. Även om det inte uppstår någon direkt vinst, om syftet är att höja de anställdas moral och öka produktiviteten, kan det anses vara ett indirekt vinstdrivande syfte, vilket innebär att artikel 38 inte är tillämplig. På samma sätt kan uppspelning av en film-DVD i företagets lobby för besökare kräva tillstånd, eftersom det tjänar det kommersiella syftet att förbättra företagets image. På detta sätt är omfattningen av “icke-vinstdrivande” begränsad, och företag som vill förlita sig på denna undantagsbestämmelse måste därför överväga detta noggrant.

Citat

Enligt artikel 32 i den japanska upphovsrättslagen får publicerade verk citeras i den utsträckning det är förenligt med rättvisa sedvänjor och om användningen är berättigad för rapportering, kritik, forskning eller andra syften. Detta är en viktig bestämmelse som stödjer yttrandefriheten genom att möjliggöra hänvisning till befintliga verk för att utveckla egna tankar och åsikter.

För att en användning ska anses vara ett lagligt citat har japanska rättsfall fastställt flera kriterier. Särskilt viktigt är de standarder som fastställdes av Japans högsta domstol i ett beslut den 28 mars 1980 (känt som “Parodi-Montage-fallet”). I detta beslut krävdes det att den citerade delen och det egna verket tydligt skiljs åt (klar distinktion) och att det egna verket är “huvudet” medan den citerade delen är “underordnad” (huvud-underordnad-relation).

Begreppet “citat” är inte begränsat till användning i akademiska uppsatser eller kritiska artiklar. Senare rättsfall har visat att det även kan tillämpas i mer praktiska kommersiella aktiviteter. Ett framträdande exempel är ett beslut av Intellectual Property High Court den 13 oktober 2010 (känt som “Konstvärderingsrapport-fallet”). I detta fall tvistades det om en konstvärderares handling att bifoga en reducerad färgkopia av en målning till en värderingsrapport utgjorde en kränkning av upphovsrätten.

Domstolen i första instans erkände upphovsrättsintrånget, men Intellectual Property High Court upphävde detta beslut och fastställde att bifogandet av den reducerade kopian i värderingsrapporten var ett lagligt “citat” enligt artikel 32 i den japanska upphovsrättslagen. Domstolen betonade att syftet med att bifoga kopian inte var att njuta av konstverket, utan att tydligt identifiera det objekt som värderades och förhindra förfalskning av värderingsrapporten. Detta ansågs vara en berättigad användning inom ramen för “forskning” eller “kritik”. Dessutom ansågs värderingsrapporten vara “huvudet” och den bifogade kopian av målningen spelade endast en “underordnad” roll för att identifiera det värderade objektet. Vidare ansågs denna användning vara i linje med rättvisa sedvänjor inom konstvärderingsbranschen och det konstaterades att distributionen av värderingsrapporter inte skadade upphovsrättsinnehavarens ekonomiska intressen. Detta beslut visar att “citat” kan tillämpas även på kommersiella aktiviteter som innebär partiell användning av upphovsrättsskyddade verk för funktionella och nödvändiga ändamål, vilket är en viktig prejudikat för företag som utför analyser, verifieringar och rapportering i sitt arbete.

Gemensamma överväganden vid användning av begränsningsbestämmelser i upphovsrätten

När man använder sig av upphovsrättens begränsningsbestämmelser är det inte bara viktigt att uppfylla kraven i de enskilda paragraferna, utan även att vara uppmärksam på vissa gemensamma skyldigheter och begränsningar.

Skyldigheten att ange källan

Vid användning av upphovsrättsligt skyddade verk, till exempel vid citering enligt artikel 32 eller för utbildningssyften enligt artiklarna 33 och 35, finns det enligt japansk upphovsrätt (artikel 48) en grundläggande skyldighet att ange källan. Källan måste anges på ett sätt som anses rimligt med hänsyn till hur verket används, och detta inkluderar vanligtvis upphovsmannens namn och verktiteln. Om man försummar denna skyldighet och därmed bryter mot artikel 48 i den japanska upphovsrättslagen, kan man enligt artikel 122 bli föremål för straffrättsliga sanktioner, så det är viktigt att vara noggrann.

Förhållandet till upphovsmannens moraliska rättigheter

En av de viktigaste punkterna att beakta är förhållandet till upphovsmannens moraliska rättigheter. Artikel 50 i den japanska upphovsrättslagen slår fast att bestämmelserna om begränsningar av upphovsrätten inte får tolkas som att de påverkar upphovsmannens moraliska rättigheter. Dessa rättigheter skyddar upphovsmannens personliga intressen och behandlas separat från de ekonomiska rättigheterna i upphovsrätten. De inkluderar rätten att bestämma över offentliggörandet av ett verk (offentliggöranderätten), rätten att bestämma om ens namn ska visas på verket (namnangivningsrätten) och rätten att inte få verket förändrat på ett sätt som strider mot upphovsmannens vilja (rätten till verkets integritet).

Detta innebär att även om upphovsrättens begränsningsbestämmelser tillåter kopiering eller framförande av ett verk, är det inte tillåtet att godtyckligt ändra verket. Begränsningarna i upphovsrätten handlar främst om att begränsa utövandet av de ekonomiska rättigheterna, medan upphovsmannens moraliska rättigheter, som skyddar den andliga kopplingen och äran, i princip inte är begränsade. Denna punkt betonades i den tidigare nämnda domen om “parodi- och montagefallet”, där det bedömdes att en handling som innebar att en annan bild sammansattes med en fotografi och därmed ändrade den, utgjorde en kränkning av rätten till verkets integritet. När företag använder sig av begränsningsbestämmelserna, till exempel när de citerar en annan organisations rapport för kritiska syften, finns det en risk att kränka rätten till verkets integritet om de klipper och klistrar texten på ett sätt som förvränger sammanhanget eller medvetet utelämnar delar som ändrar den ursprungliga innebörden. Gränsen mellan laglig användning och rättighetsintrång måste alltid vara medveten.

Sammanfattning

Som vi har översiktat i denna artikel, skyddar den japanska upphovsrättslagen (Japan’s Copyright Law) upphovsmannens rättigheter kraftfullt samtidigt som den tillåter undantag för användning av verk för specifika ändamål såsom utbildning, icke-kommersiell verksamhet och laglig citering. Dessa “begränsningar av upphovsrätten” är dock strikt begränsade undantag och de är föremål för stränga krav. Det finns många viktiga punkter att tänka på, särskilt inom företagsverksamhet, såsom att undantagen för utbildningsändamål inte gäller för interna företagsutbildningar, att kravet på icke-kommersiell verksamhet kan tolkas brett för att inkludera indirekta kommersiella syften, och att upphovsmannens personliga rättigheter, särskilt rätten till verkets integritet, måste respekteras i alla fall. Det är avgörande att inte tolka dessa bestämmelser för liberalt utan att noggrant överväga om varje enskilt användningsfall och dess omständigheter fullständigt uppfyller de juridiska kraven för att säkerställa efterlevnad och undvika onödiga rättsliga tvister.

Monolith Law Office har en lång erfarenhet av att ge juridisk rådgivning till ett stort antal inhemska och internationella klienter om komplexa frågor relaterade till japansk upphovsrätt. Vår byrå har flera experter som är engelsktalande och har juridiska kvalifikationer från andra länder, vilket gör det möjligt för oss att ge exakt stöd till företag som bedriver internationell verksamhet för att följa japansk immaterialrätt. Om du behöver rådgivning om teman som behandlats i denna artikel eller en bedömning av juridiska risker i specifika fall, tveka inte att kontakta oss för specialiserad hjälp.