Plattformsoperatörens juridiska ansvar: Vilka är de fem skyldigheterna som rättsfallen har visat?

Med utvecklingen av transaktioner som använder digital teknik har användare nu enkelt tillgång till olika tjänster. Idag finns det digitala plattformar som är oumbärliga i våra liv. Samtidigt finns det också oro kring transparens och rättvisa i transaktioner på digitala plattformar.

För att driva en plattformsverksamhet lagligt, måste operatörer, förutom allmänna lagar som civilrätt och straffrätt, också vara medvetna om många andra lagar, såsom:

• Japanese Secondhand Articles Dealer Act (Lagen om handel med begagnade varor)
• Japanese Specified Commercial Transactions Act (Lagen om specifika kommersiella transaktioner)
• Japanese Intellectual Property Law (Varumärkes- och upphovsrättslag)
• Japanese Provider Liability Limitation Act (Lagen om begränsning av leverantörsansvar)

Utöver de ovan nämnda lagarna kan det uppstå olika juridiska ansvar, vilket kräver uppmärksamhet.

Här kommer vi att förklara de juridiska ansvar som plattformsoperatörer har, baserat på faktiska rättsfall.

Rättegångar gällande nät-auktioner

784 personer som hade blivit bedragna efter att ha vunnit och betalat för varor på Yahoo! Auktioner, en tjänst som tillhandahålls av Yahoo! JAPAN, men inte mottagit varorna, stämde Yahoo! JAPAN.

Klagandena hävdade att Yahoo! Auktioners system hade brister som strider mot den allmänna skyldigheten att förhindra bedrägeri, vilket är en del av kontrakts- och olagliga handlingar. På grund av dessa brister blev de utsatta för bedrägeri. De krävde skadestånd baserat på kontraktsbrott, olagliga handlingar och användaransvar.

Även om denna rättegång ägde rum för över 10 år sedan, var det en konkret fråga om den juridiska ansvaret som plattformsoperatörer bär vid problem i CtoC (person till person) transaktioner. Till exempel, i rapporter och dokument som “Rapport från expertutredningen om transaktioner på onlineplattformar” (Kabinettskontoret) publicerad i april 2019, och “Riktlinjer för elektronisk handel och informationstillgångstransaktioner – slutlig reviderad version” (Ministeriet för ekonomi, handel och industri) publicerad i augusti 2020, är detta rättsfall citerat som ett prejudikat och är fortfarande något som bör beaktas.

Naturen av användaravtalet

I rättegången blev det första tvistefrågan vilken typ av avtal som hade ingåtts mellan nät-auktionsoperatören och användaren.

Den klagande användaren hävdade att det mellan honom och svaranden hade ingåtts ett avtal liknande ett mäklaravtal genom det så kallade “användaravtalet”. Detta avtal syftar till att upprätta ett köpavtal mellan säljaren och budgivaren, och eftersom en användaravgift tas ut, har svaranden en skyldighet att fullgöra arbetet som härrör från kontraktet (japansk civil lag 632) och en skyldighet att utöva omsorg som härrör från ett quasi-kommissionsavtal (japansk civil lag 656, 644) gentemot användaren. Han hävdade att det finns en skyldighet att tillhandahålla denna tjänst utan fel.

Angående denna skyldighet att fullgöra arbetet och utöva omsorg, sade domstolen,

“Beträffande användaravgiften, är det rimligt att betrakta säkerställandet av dataområdet i samband med listning, etc., för listningsavgiften och listningsavbokningsavgiften, och automatisk sändning av budgivningsmeddelanden via e-post för budgivningsavgiften, etc., som har en specifik motprestationsrelation, så användaravgiften kan anses vara endast en motprestation för användningen av denna tjänst.”

Nagoya District Court ruling on March 28, 2008 (2008)

Det fanns inga bevis för att svaranden aktivt ingrep i transaktioner mellan användare, och det kan inte sägas att detta användaravtal har karaktären av mäkleri, eller att det är något som överlåter faktiska handlingar eller får dem att ta på sig fullbordandet av objektet, eller något liknande.

Det bör dock noteras att detta är ett beslut som tagits med hänsyn till hur avgifterna sattes och hur mycket Yahoo! JAPAN var inblandad i transaktionen i detta fall, och beroende på hur avgifterna sätts och hur mycket operatören ingriper i transaktioner mellan användare, kan det finnas en risk att man hålls ansvarig för att ha brutit mot skyldigheten att utöva omsorg som härrör från ett quasi-kommissionsavtal, etc.

Skyldigheter som åläggs företag

Kärandena hävdade att även på grundval av samma användaravtal, har svaranden en skyldighet att tillhandahålla den aktuella tjänsten utan brister.

I svar på detta, uttalade domstolen,

I de aktuella riktlinjerna som utgör innehållet i det aktuella användaravtalet, är det fastställt att svaranden endast tillhandahåller en möjlighet för transaktioner mellan användare, och svaranden påpekade detta och hävdade att svaranden inte har något ansvar för transaktioner mellan användare.

Men eftersom det aktuella användaravtalet tar för givet att systemet för den aktuella tjänsten används, bör det sägas att svaranden, enligt principen om god tro i det aktuella användaravtalet, har en skyldighet att bygga ett system utan brister och tillhandahålla den aktuella tjänsten till användare, inklusive kärandena.

Samma som ovan

Detta var domstolens bedömning, trots att det står skrivet att “eftersom vi endast tillhandahåller en möjlighet för transaktioner mellan användare, har vi inget ansvar för transaktioner mellan användare”. Så länge tjänsten tillhandahålls, finns det skyldigheter som naturligt uppstår enligt principen om god tro i användaravtalet.

5 bedömningskriterier

Domstolen erkände att svaranden hade en skyldighet att bygga ett felfritt system och tillhandahålla tjänsten i fråga, men de specifika detaljerna i denna skyldighet bör bedömas genom att ta hänsyn till samhällssituationen kring internet-auktioner vid tidpunkten för tjänsteleveransen, tillämpliga lagar och förordningar, systemets tekniska nivå, kostnaden för att bygga och underhålla systemet, effekterna av systemimplementeringen och bekvämligheten för systemanvändarna. Domstolen har angivit följande fem skyldigheter för att avgöra om de bör erkännas:

1. Uppmärksamhet
2. Tillförlitlighetssystem
3. Tillhandahållande och offentliggörande av säljarinformation
4. Escrow-tjänster
5. Kompensationssystem

För den första “Uppmärksamhet”, under de omständigheter då bedrägeri och andra brottsliga handlingar skedde med hjälp av nät-auktioner, erkände domstolen att företaget hade en skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att uppmärksamma användarna, med hänsyn till innehållet och metoden för brottsliga handlingar och antalet fall, så att användarna inte skulle bli offer för bedrägeri.

Domstolen erkände att svaranden hade vidtagit lämpliga åtgärder för att uppmärksamma användarna i tid, till exempel genom att skapa en sida som presenterar fall av användarproblem, och genom att utöka sina ansträngningar för att förhindra bedrägeri.

För det andra “Tillförlitlighetssystem”, klagandena hävdade att “ett system där vinnande budgivare betygsätter sin tillfredsställelse med transaktionen är otillräckligt som ett användarvärderingssystem (det är möjligt att skapa positiva betyg genom fiktiva transaktioner inom gruppen), och ett tillförlitlighetssystem utvärderat av en tredje part bör införas”. Men domstolen förnekade skyldigheten att införa ett tillförlitlighetssystem eftersom det inte finns någon tredje part i Japan som utvärderar tillförlitligheten hos auktionsanvändare, och införandet av ett tillförlitlighetssystem utvärderat av en tredje part, som klagandena föreslår, skulle innebära betydande svårigheter för svaranden.

För det tredje “Tillhandahållande och offentliggörande av säljarinformation”, klagandena hävdade att information om säljare som begått bedrägeri bör offentliggöras för vinnande budgivare. Men domstolen sade:

De som försöker begå bedrägeri genom att använda denna tjänst kan antas agera på ett sätt som gör det svårt att spåra dem från början, till exempel genom att ge falsk information i deras kontrakt med svaranden. Att offentliggöra säljarinformation kan inte förväntas ha en allmän förebyggande effekt.

Att svaranden offentliggör säljarinformation på begäran av en vinnande budgivare som hävdar att de har blivit offer för bedrägeri skulle innebära betydande svårigheter för svaranden enligt gällande lagar och förordningar (se artikel 23 i den japanska lagen om skydd av personuppgifter).

Dessutom kan vinnande budgivare fråga säljaren om de har varan i fråga innan de betalar efter att ha vunnit auktionen, även på denna tjänst. Dessutom, även om svaranden samlade in sådan information och tillhandahöll den på denna tjänst, kan de som försöker begå bedrägeri genom att använda denna tjänst antas motverka svarandens insamling av information genom att ge falsk information. Det finns tvivel om effektiviteten av detta som en förebyggande åtgärd mot bedrägeri. Att kräva att svaranden bekräftar sanningshalten i informationen om varor som säljare försöker sälja kan göra det svårt för denna tjänst att fungera som en lönsam verksamhet.

Ibid

Och erkände inte detta.

För det fjärde “Escrow-tjänster”, svaranden rekommenderade escrow-tjänster (en tjänst där en professionell mellanhand faktiskt hanterar betalningar och varor mellan säljare och vinnande budgivare) som en valfri tjänst som endast kan användas om säljaren godkänner användningen och den vinnande budgivaren också samtycker. Klagandena hävdade att escrow-tjänster bör göras obligatoriska som en princip. Men domstolen erkände inte detta, eftersom att göra escrow-tjänster obligatoriska skulle innebära att svaranden skulle behöva återhämta kostnaderna genom att lägga till avgifterna för att använda escrow-tjänster till tjänsteavgifterna, vilket skulle kunna ignorera psykologin hos användare som vill förvärva önskade varor billigt utan att gå genom en butik, och att göra escrow-tjänster obligatoriska för alla transaktioner mellan användare skulle innebära betydande svårigheter för driften av denna tjänst som en lönsam verksamhet för svaranden.

För det femte “Kompensationssystem”, klagandena hävdade att kompensationssystemet bör förbättras. Men domstolen erkände inte detta, eftersom det är svårt att se att förbättring av kompensationssystemet, som kompenserar för skador i efterhand, skulle leda till förebyggande av bedrägeri i förväg.

I själva verket kan det vara orimligt att belasta företag med en hög kompensationsskyldighet som inte är uttryckligen angiven i kontrakt eller lagar.

Med detta i åtanke, avvisade domstolen klagandenas krav mot svaranden Yahoo! JAPAN.

Även överklagandedomstolen stödde slutsatsen i den ursprungliga domen och avvisade överklagandet (dom av Nagoya High Court den 11 november 2008).

Sammanfattning

Som domstolen har påpekat, bör den specifika innehållet i plattformsoperatörernas skyldighet att bygga ett felfritt system bedömas genom att ta hänsyn till samhällsförhållandena vid tidpunkten för tjänsteleveransen, tillämpliga lagar och förordningar, systemets tekniska nivå, kostnaderna för att bygga och underhålla systemet, effekterna av systemimplementeringen och bekvämligheten för systemanvändarna.

Därför, om det till exempel blir standard att överlåta bedömningen av auktionsanvändares tillförlitlighet till en tredje part, skulle det vara ett brott mot skyldigheten att inte införa en sådan metod.

C-till-C-transaktioner, som representeras av nät-auktioner och loppmarknadstjänster, utförs oftast via en plattform, så plattformsoperatörernas roll är stor. Det förväntas att operatörerna driver sin verksamhet lagligt och bidrar till expansionen av C-till-C-transaktioner.

Information om åtgärder från vår byrå

Monolis juridiska byrå är en advokatbyrå med hög expertis inom IT, särskilt internet och lag. På senare år har problem kring CtoC-transaktioner blivit en stor fråga, och behovet av juridisk granskning ökar alltmer. Med hänsyn till olika lagar och regleringar analyserar vår byrå de juridiska riskerna för affärsverksamhet som redan har startat eller planeras starta, och strävar efter att legalisera verksamheten så mycket som möjligt utan att stoppa den. Detaljer finns i artikeln nedan.

https://monolith.law/practices/corporate[ja]