Kan det anses vara ett intrång i privatlivet om sjukdomsinformation offentliggörs på nätet?

I domen för “Efter festen”-fallet fastslog Tokyo District Court (28 september 1964) att den så kallade rätten till privatliv är en “laglig skydd eller rättighet att inte få sitt privatliv orättvist offentliggjort”. Detta var det första rättsfallet som erkände rätten till privatliv. I denna dom fastställde Tokyo District Court fyra krav för att uppfylla kränkning av privatlivets helgd:

1. Det måste vara en fråga om privatliv eller något som kan uppfattas som sådant
2. Om man tar hänsyn till den allmänna känsligheten och ställer sig i den berörda personens ställe, skulle det vara något som man inte skulle vilja offentliggöra
3. Det måste vara något som allmänheten ännu inte känner till
4. Den berörda personen har faktiskt känt obehag eller oro på grund av offentliggörandet

https://monolith.law/reputation/privacy-invasion[ja]

Information om en individs sjukdom är privat information och är extremt känslig. Alla ovanstående krav uppfylls, särskilt det fjärde kravet “den berörda personen har faktiskt känt obehag eller oro på grund av offentliggörandet”. Därför är det mycket troligt att det kan uppstå juridiska problem om man offentliggör eller använder information om någon annans sjukdom utan personens samtycke.

I fallet med en blogg om kampen mot cancer

Som vi tidigare har nämnt i en annan artikel på vår webbplats, finns det ett fall där en kvinna som anonymt drev en blogg om sin kamp mot ungdomsbröstcancer, blev identifierad genom en annan användares inlägg. Hennes namn, ålder och arbetsplats blev offentliga, och det blev allmänt känt att hon led av ungdomsbröstcancer. Hon stämde för intrång i privatlivet.

https://monolith.law/reputation/scope-of-privacyinfringement[ja]

Tokyo District Court (Tokyos tingsrätt) beslutade i juni 2014 (Heisei 26) att “det är oundvikligt att säga att inlägget av den svarande var vårdslöst och illvilligt”, och “med tanke på att det är nästan omöjligt att helt ta bort privat information som en gång har läckt ut på internet, är det oundvikligt att säga att resultaten av den svarandes handlingar är allvarliga”. Domstolen erkände att rätten till privatliv hade kränkts och beordrade den svarande att betala totalt 1,32 miljoner yen, inklusive 1,2 miljoner yen i skadestånd och 120 000 yen i advokatkostnader.

Fall av uppsägning på grund av HIV-infektion

Det finns fall där det har erkänts att offentliggörandet av sjukdomsinformation om HIV-infektion utan personens samtycke har varit en kränkning av privatlivet.

A ingick ett anställningsavtal med X Aktiebolag, som innebar att A skulle skickas till Y Aktiebolag, en lokal dotterbolag till X, och reste till Thailand. Strax efter det, på Y:s begäran, genomgick A en hälsokontroll på ett lokalt sjukhus för att få ett arbetsvisum. Läkaren utförde ett HIV-antikroppstest på A utan hans tillstånd och informerade B, VD för Y, om att resultaten var positiva. B rapporterade detta till X, som beordrade A att återvända till hemlandet. När A återvände, berättade VD:n för honom att han var HIV-positiv och avskedade honom på grund av infektionen. Som svar på detta, stämde A X för ogiltig uppsägning och bekräftelse av hans ställning, och hävdade att Y och/eller B hade kränkt hans privatliv.

Tokyo District Court (Tokyos tingsrätt) uttalade att “även om det är en arbetsgivare, är det inte tillåtet att kränka en arbetstagares privatliv, och likaså, om man får information som tillhör en arbetstagares privatliv, har man en skyldighet att behålla den och det är olagligt att läcka den till tredje part utan anledning, vilket skulle vara en kränkning av rätten till privatlivet”. B:s kontakt med X och VD:n för X:s meddelande till den berörda personen ansågs vara,

Information om en individs sjukdomstillstånd tillhör privatlivet, och särskilt information om HIV-infektion, som är en tvistefråga i detta fall, bör betraktas som mycket konfidentiell information, med tanke på den existerande sociala fördomen och diskrimineringen mot personer med HIV. Oavsett vem som får denna information, är det inte tillåtet att läcka den till tredje part utan anledning, och om man läcker den till tredje part utan anledning, bör det anses vara en kränkning av rätten till privatlivet.

Dom av Tokyo District Court den 30 mars 1995 (1995)

Domstolen beordrade bekräftelse av ställning och ersättning för förlorad arbetsinkomst, samt betalning av 3 miljoner yen i skadestånd till både X och Y och B.

Fall av icke-anställning på grund av hepatit B

Det finns fall där det har fastställts att användningen av hepatit B-virusinfektionstester utan individens samtycke utgör en kränkning av privatlivet.

En blivande universitetsstudent A godkändes för anställning vid en finansinstitut och genomgick en hälsokontroll. På företagets begäran genomgick A ett blodprov och testades för hepatit B-virus, vilket visade sig vara positivt. Dock genomgick A ytterligare detaljerade tester utan att bli informerad om detta resultat, och det visade sig att han led av kronisk aktiv hepatit. Slutligen blev han inte anställd. A stämde finansinstitutet, hävdande att hans rätt till privatliv hade kränkts genom att virus- och detaljerade tester utfördes utan hans samtycke och utan att förklara för honom.

Enligt Tokyo District Court,

Vid den tidpunkt då problemet uppstod (1997), fanns det sociala missförstånd och fördomar om överföringsvägar för hepatit B-virus och dess relation till arbetskapacitet, och särskilt felaktiga åtgärder mot infekterade personer kunde vidtas vid jobbsökande och anställning. Under dessa omständigheter bör informationen att hepatit B-viruset är en ständig bärare i blodet vara information som man inte vill att andra ska känna till utan vidare, och rätten att inte få denna information erhållen utan individens samtycke bör skyddas som en rätt till privatliv.

Tokyo District Court, dom den 20 juni 2003

Domstolen erkände att genomförandet av virus- och detaljerade tester utan att förklara för A och utan hans samtycke utgjorde en kränkning av hans rätt till privatliv, och beviljade honom 1,5 miljoner yen i skadestånd.

Det visades att hepatit B-virusinfektion räknas som privat information, och att genomförandet av blodprov och detaljerade tester vid anställning är olagligt om det inte finns något behov av dem, och om de inte förklaras för och godkänns av kandidaten.

Arbetsbegränsningar på grund av HIV-infektion

En sjuksköterska som arbetade på ett sjukhus fick diagnosen HIV-positiv efter ett blodprov på ett universitetssjukhus. Läkare och personal på arbetsplatsen, som fick reda på detta från läkaren på universitetssjukhuset, delade denna information med andra anställda utan personens samtycke. Detta ansågs vara en kränkning av privatlivet och olagligt. Dessutom ansågs sjukhusets arbetsbegränsningar på grund av HIV-infektion vara en olaglig kränkning av rätten att arbeta. Det har varit fall där skadestånd har krävts för detta.

Fukuoka District Court (Fukuoka distriktsdomstol) uttalade,

“Denna information, särskilt i en situation där fördomar och diskriminering mot HIV-infekterade personer fortfarande existerade, var mycket viktig ur ett privatlivsskyddsperspektiv. Dessutom var de som använde denna information för andra ändamål, inklusive den klagandes överordnade, i en ansvarsposition på arbetsplatsen. Det kan antas att klaganden ville hålla denna information hemlig, särskilt med tanke på fortsatt arbete. Det erkänns att klaganden kände psykisk smärta åtminstone i samband med fortsatt arbete på sjukhuset på grund av att denna information delades, och även på grund av arbetsbegränsningarna i denna diskussion.”

Fukuoka District Court, dom den 8 augusti 2014 (Fukuoka distriktsdomstol, dom den 8 augusti 2014)

Domstolen erkände kränkningen av privatlivet och tilldelade 2 miljoner yen i skadestånd.

Det fanns bara några få rapporterade fall i världen vid den tiden där en HIV-infekterad vårdgivare hade smittat en patient, och bara ett fall bland sjuksköterskor. Det erkändes inte att det fanns en viss risk för att smitta andra patienter, och det hade redan framförts att risken för infektion kunde elimineras i de flesta medicinska procedurer genom att vidta lämpliga förebyggande åtgärder. Dessutom, när det gäller arbetsbegränsningar, fastslog domstolen att “det är både en skyldighet och en rättighet för en anställd att arbeta enligt ett anställningsavtal” och att “en anställd måste ha fri vilja att ta ledigt, och det är olagligt för en arbetsgivare att hindra detta, tvinga anställd att ta ledigt genom att ge instruktioner att ta ledigt, etc.”

Fallet med en äldre kulturperson med demens

Det finns ett fall där en manlig filmregissör i sina 90-tal och hans familj stämde en kvinnlig hemvårdare och hemvårdsföretaget för intrång i privatlivet och förtal, efter att hon hade skrivit om deras vård på sin blogg, inklusive att han vandrade runt i huset, och gjort narr av dem.

Hemvårdsföretaget skickade hemvårdaren till filmregissörens hem mellan maj och juni 2013 (Gregorian calendar year). I juni samma år publicerade hemvårdaren på sin blogg under hans riktiga namn, detaljer om hans dagliga liv, inklusive att han inte kunde borsta sina tänder själv och att han vandrade runt i sitt hem. Hon skrev också, “Även den tidigare framstående XX har nu förlorat sin värdighet och ära på grund av framsteg i demens”, och gjorde narr av honom. Kvinnan blev avskedad efter bara tre uppdrag med motiveringen “Vi kan inte lita på denna vårdare”. Efter att en allmän läsare hade sett bloggen rapporterade de till den lokala myndigheten där hemvårdsföretaget var beläget. Myndigheten krävde att företaget skulle agera. Företaget, som redan hade avskedat kvinnan för att “inte följa instruktioner” och inte var medvetna om bloggen, beordrade snabbt kvinnan att ta bort inlägget. En vecka senare uppdaterade kvinnan sin blogg och fortsatte att förolämpa dem.

Filmregissören och hans familj krävde skadestånd från kvinnan för att ha “publicerat falska historier om hans sjukdom och hemmiljö, som bara en hemvårdare skulle kunna veta, till allmänheten för att göra sig själv känd och kränka hans privatliv och skada hans rykte”. De krävde också skadestånd från hemvårdsföretaget för att ha “brott mot sin skyldighet att förhindra att anställda läcker hemligheter”.

Tokyo District Court (Tokyos tingsrätt) konstaterade att,

“Artikeln från juni avslöjar detaljer om svarandens dagliga liv i sitt hem, inklusive att han lider av demens, att han inte kan utföra dagliga aktiviteter som att borsta tänderna och byta kläder på egen hand, att han inte förstår varför han tar medicin, och att han vandrar runt i sitt rum. Dessa detaljer kan anses vara privata och något som en genomsnittlig person skulle vilja hålla hemligt och inte offentliggöra.”

Tokyo District Court, 4 september 2015 (Gregorian calendar year)

Domstolen erkände intrång i privatlivet och fortsatte med att säga att “publiceringen av artiklarna från juni och september offentliggjorde svarandens privatliv och sänkte hans sociala status. Detta orsakade svaranden psykisk smärta (detta gäller även om svaranden har en vuxen förmyndare)”. Domstolen beordrade kvinnan att betala 1,5 miljoner yen i skadestånd.

https://monolith.law/reputation/defamation-and-decline-in-social-reputation[ja]

Angående hemvårdsföretaget, domstolen konstaterade att företaget hade misslyckats med att ge tillräcklig vägledning och övervakning till sina anställda för att förhindra intrång i kundernas privatliv och förtal. Företaget beordrades att betala 1 miljon yen för artikeln från juni och 300 000 yen för artikeln från september, totalt 1,3 miljoner yen.

https://monolith.law/reputation/defamation[ja]

Sammanfattning

Information om sjukdomar har en hög grad av sekretess och skadan sträcker sig ofta bortom psykiskt lidande, till att inkludera skador orsakade av avslag på anställning eller arbetsbegränsningar. Därför tenderar skadorna att vara mer allvarliga och skadestånden högre. Om information om din sjukdom har offentliggjorts eller utnyttjats, vänligen kontakta oss omedelbart.