En genomgång av upphovsrättsnärliggande rättigheter enligt japansk upphovsrättslag

Det japanska systemet för immaterialrätt skyddar inte bara rättigheterna för den som skapar ett verk, det vill säga “skaparen”, utan även rättigheterna för de som spelar en viktig roll i att överföra verket till allmänheten, det vill säga “överförarna”. Denna dubbla skyddsstruktur utgör grunden för Japans innehållsindustri och syftar till att främja både kreativt skapande och spridningen av kultur. Den japanska upphovsrättslagen definierar rättigheterna som tilldelas skaparen som “upphovsrätt”, medan rättigheterna som tilldelas överförarna skiljs ut som “närliggande rättigheter”. Denna grundläggande åtskillnad är av yttersta vikt för företag som verkar inom media, underhållning och tekniksektorn. För alla verksamheter som involverar innehåll, såsom filmproduktion, musikdistribution och drift av onlineplattformar, är det otillräckligt att endast förstå “upphovsrätten”; en sådan begränsad förståelse kan innebära betydande juridiska och finansiella risker. Syftet med denna artikel är att ge en klar och juridiskt grundad analys av de närliggande rättigheter som tillkommer utövande konstnärer, skivproducenter samt radio- och kabelsändningsföretag enligt japansk upphovsrätt. Dessa rättigheter är inte bara juridiska begränsningar utan även värdefulla kommersiella tillgångar som kan vara föremål för transaktioner och licensiering. Artikeln kommer även att detaljerat beskriva hur dessa rättigheter kan påverka affärsstrategier ur ett ledningsperspektiv.

Grundläggande begrepp inom japanska närstående rättigheter

Närstående rättigheter är en kategori av rättigheter som definieras i kapitel 4 (artiklarna 89 till 104) i den japanska upphovsrättslagen. Denna lag syftar till att skydda de aktörer som bidrar på ett väsentligt sätt till överföringen av ett verk, och omfattar specifikt följande fyra grupper:

• Uppträdande artister
• Producenter av ljudinspelningar
• Sändningsföretag
• Kabelsändningsföretag

En av de viktiga principerna som den japanska upphovsrättslagen tillämpar är “formalitetsfrihet”. Detta innebär att, liksom för upphovsrätt, närstående rättigheter inte kräver någon form av registrering hos en administrativ myndighet för att rättigheterna ska uppstå. Rättigheterna uppstår automatiskt i det ögonblick då en framförande, en inspelning av ljud på en skiva eller en sändning äger rum.

Existensen av dessa närstående rättigheter skapar unika utmaningar i affärsdriften. Till exempel, även för en enda kommersiell musikspår finns det flera olika rättigheter som överlappar varandra. När ett företag vill använda en låt i en films soundtrack, måste de först få tillstånd för “upphovsrätten” från låtskrivaren och kompositören. Utöver detta måste de även få tillstånd för “närstående rättigheter” från artisterna (de uppträdande) som sjunger eller spelar låten, samt från skivbolaget (producenten av ljudinspelningar) som har spelat in och producerat originalinspelningen. På detta sätt krävs det en komplex hantering av rättigheter mellan flera rättighetsinnehavare för att använda ett enda innehåll. Om man försummar att hantera även en av dessa rättigheter kan det leda till allvarliga konsekvenser som stopp av hela projektet eller krav på skadestånd. Därför krävs det att ledningen och juridiska avdelningar noggrant hanterar dessa rättighetsstrukturer som en del av sin riskhantering i förväg.

Rättigheter för utövande konstnärer under japansk lag

Den japanska upphovsrättslagen definierar utövande konstnärer som skådespelare, musiker, sångare och dansare som framför, dansar, spelar och sjunger verk, och ger dem rättigheter för att skydda både deras personliga intressen och ekonomiska intressen.

Personlighetsrättigheter för utövande konstnärer

Personlighetsrättigheterna för utövande konstnärer skyddar deras personliga och personliga intressen och är exklusiva rättigheter som inte kan överföras till andra. Detta inkluderar främst två rättigheter.

Den första är rätten till namnangivelse. Artikel 90-2 i den japanska upphovsrättslagen garanterar utövande konstnärer rätten att bestämma om de ska använda sitt riktiga namn eller sitt artistnamn när de presenterar sina framträdanden. Användare har dock rätt att utelämna sådan angivelse när det inte finns någon risk att skada utövande konstnärers intresse att hävda att de är artisten bakom framträdandet, eller när det anses vara i enlighet med rättvisa sedvänjor.

Den andra är rätten att bevara identitet. Baserat på artikel 90-3 i den japanska upphovsrättslagen har utövande konstnärer rätten att inte få sina framträdanden ändrade, borttagna eller på annat sätt förändrade på ett sätt som skadar deras heder eller anseende. Det är viktigt att notera att skyddsomfånget för denna rätt är mer begränsat än upphovsmannens rätt att bevara identitet (enligt artikel 20 i den japanska upphovsrättslagen), vilken är en stark rättighet som i princip förbjuder alla ändringar som strider mot upphovsmannens vilja. Å andra sidan är utövande konstnärers rätt att bevara identitet begränsad till fall där ändringen “skadar heder och anseende”. Denna skillnad tar hänsyn till det praktiska behovet av redigering i medieproduktion, där produktionsbolag kan redigera med större frihet än de kan ändra upphovsmannens verk, så länge det inte objektivt skadar utövande konstnärers heder eller anseende. Detta innebär att juridiska riskbedömningar kan göras baserat på objektiva kriterier för “intrång i heder och anseende” snarare än “utövande konstnärers subjektiva intentioner”, vilket ökar den juridiska stabiliteten i affärsbeslut.

Ekonomiska rättigheter

Utövande konstnärer har också exklusiva ekonomiska rättigheter för att kontrollera den kommersiella användningen av sina framträdanden. Detta inkluderar rätten att spela in sina framträdanden (enligt artikel 91 i den japanska upphovsrättslagen), rätten att sända och kabelföra sina framträdanden (enligt artikel 92 i den japanska upphovsrättslagen), rätten att göra sina framträdanden tillgängliga för allmänheten via internet (enligt artikel 92-2 i den japanska upphovsrättslagen), och rätten att överföra inspelade framträdanden till allmänheten (enligt artikel 95-2 i den japanska upphovsrättslagen). När det gäller överföringsrätten, upphör rättigheterna när en inspelning lagligt har överförts en gång, och ytterligare försäljning eller överföring kan inte kontrolleras.

Det finns mycket viktiga undantag i dessa rättigheter när det gäller filmproduktion. Artikel 91(2) och artikel 92(2) i den japanska upphovsrättslagen stadgar att om en utövande konstnär en gång har gett tillstånd att spela in sitt framträdande i en film, kan de inte utöva sina inspelnings- eller sändningsrättigheter i samband med användningen av den filmen (till exempel försäljning av kopior eller sändning). Detta kallas “en chans-principen” och är en bestämmelse för att säkerställa smidig distribution av filmer. Enligt denna princip behöver filmproducenter inte få nytt tillstånd från alla skådespelare varje gång de distribuerar filmen på nya medier eller plattformar efter det första kontraktet. Det är dock viktigt att notera att denna princip inte gäller om endast ljudet extraheras för att skapa en ljudinspelning. Denna juridiska stabilitet är grundläggande för att möjliggöra finansiering av stora filmprojekt och internationella distributionsavtal. Därför är innehållet i det initiala skådespelarkontraktet en extremt viktig förhandling som bokstavligen är “en gång för alla” och avgör det framtida kommersiella värdet av filmen som en tillgång för filmproducenten.

Rättigheter för skapare av ljudinspelningar

I japansk upphovsrätt avses med “skapare av ljudinspelningar” den som först fixerar ljud på en inspelning (inklusive medier som CD), det vill säga den som producerar originalinspelningen, vilket vanligtvis är skivbolagen. Skapare av ljudinspelningar tilldelas kraftfulla egendomsrättigheter för att skydda deras investeringar och bidrag.

De centrala rättigheter som en skapare av ljudinspelningar har inkluderar rätten att reproducera inspelningen, kallad reproduktionsrätt (enligt japansk upphovsrätt lag artikel 96), rätten att göra inspelningen tillgänglig för överföring, kallad överföringsrätt (enligt japansk upphovsrätt lag artikel 96-2), samt rätten att överlåta kopior av inspelningen till allmänheten, kallad överlåtelse rätt (enligt japansk upphovsrätt lag artikel 97-2).

Ett viktigt rättsfall som illustrerar hur dessa rättigheter tillämpas i praktiken är “Jaco Pastorius”-fallet (Osaka District Court, 19 april 2018). I detta fall stämde ett japanskt skivbolag en distributör i Japan för en dokumentärfilm där bolagets ljudinspelning hade använts som bakgrundsmusik utan tillstånd. Domstolen erkände att skaparens reproduktionsrätt hade kränkts och beordrade distributören att betala skadestånd. Det finns två viktiga bedömningar i detta beslut. För det första ansåg domstolen att även om det ursprungliga ljudet hade redigerats eller använts som bakgrundsmusik, så länge det ursprungliga ljudet från inspelningen kunde identifieras, utgjorde det en kränkning av reproduktionsrätten. För det andra fastslog domstolen att även om ett företag som distribuerar en film producerad utomlands inte generellt är skyldigt att alltid kontrollera att rättigheterna har hanterats korrekt, om det finns “särskilda omständigheter” som ger upphov till tvivel om rättighetshanteringen, har företaget en skyldighet att undersöka och bekräfta för att lösa dessa tvivel. Denna dom har skapat en ny standard för due diligence för distributörer av innehåll. Det är inte längre möjligt att blint lita på utländska produktionsbolag; om det finns “varningssignaler” som bristfälliga licensavtal eller otillräcklig dokumentation om rättigheter, finns det en juridisk skyldighet att aktivt undersöka och undvika risker för rättighetsintrång. Detta är ett viktigt rättsfall att beakta vid uppbyggnaden av en juridisk compliance-struktur för förvärv och distribution av innehåll.

Rättigheter för sändningsföretag och kabelsändningsföretag

TV- och radiostationer samt kabel-TV-operatörer spelar en viktig roll i att leverera programinnehåll till allmänheten, och den japanska upphovsrättslagen ger dem närliggande rättigheter för att skydda deras verksamhet. Dessa rättigheter inkluderar bland annat rätten att reproducera sina sändningar eller kabelsändningar genom inspelning (enligt japanska upphovsrättslagen artikel 98 och 100-2), rätten att ta emot sändningar för att sända dem vidare eller kabelsända dem (enligt japanska upphovsrättslagen artikel 99 och 100-3), rätten att göra sina sändningar tillgängliga över internet (enligt japanska upphovsrättslagen artikel 99-2 och 100-4), samt rätten att ta emot TV-sändningar och överföra dem till allmänheten via storbildsskärmar (enligt japanska upphovsrättslagen artikel 100).

Dessa rättigheter, särskilt frågan om vem som är innehavare av reproduktionsrätten, har blivit en komplex juridisk fråga i takt med teknologins utveckling. Ett exempel på Japans högsta domstols syn på denna fråga är fallet “Rokuraku II” (Högsta domstolens dom den 20 januari 2011). I detta fall var en tjänst som tillät användare att fjärrstyra inspelning av japanska TV-program på en server som hanteras av en tjänsteleverantör i Japan och sedan titta på dem utomlands, föremål för tvist. Tjänsteleverantören hävdade att eftersom det är användaren som ger instruktioner om inspelning, är det användaren som är innehavare av reproduktionsrätten och att tjänsteleverantören därför inte kränker denna rätt. Högsta domstolen kom dock fram till att tjänsteleverantören är den som faktiskt utför reproduktionen. Domstolen betonade inte bara var utrustningen (servern) för inspelningen är placerad eller vem som äger den, utan också vem som kontrollerar och har makt över hela systemet. I detta fall hade tjänsteleverantören omfattande kontroll över hela systemet från mottagning av sändningen till inspelning och dataöverföring, och även om inspelningen inte skulle ske utan användarens instruktioner, var det tjänsteleverantören som tillhandahöll den tekniska miljön för att utföra dessa instruktioner. Domen etablerade en rättslig standard som kan kallas “kontrollteorin” för plattformsföretag. Detta innebär att argumentet “vi tillhandahåller endast neutral teknik” inte längre håller om tjänsteleverantören har ett väsentligt inflytande över reproduktionsprocessen i systemet. Efter detta rättsfall har teknologiföretag blivit tvungna att erkänna att designen av deras tjänsters arkitektur i sig kan vara en avgörande faktor för juridiskt ansvar vid kränkning av närliggande rättigheter.

Jämförelse av huvudsakliga närstående rättigheter

Som vi har beskrivit i detalj tidigare, liknar de ekonomiska rättigheterna som innehas av artister, skivproducenter och sändningsföretag varandra i att de kontrollerar handlingar såsom kopiering, överföring till allmänheten och överlåtelse. Det finns dock viktiga skillnader i de lagartiklar som utgör grunden för dessa rättigheter och i de handlingar som omfattas. Nedan följer en tabell som sammanfattar dessa skillnader.

Om handel med närstående rättigheter till upphovsrätt under japansk lag

Närstående rättigheter till upphovsrätt utgör inte bara en begränsning av användningen, utan är också en viktig immateriell tillgång som kan handlas som en del av ett företags tillgångar. Japans upphovsrättslagstiftning erbjuder en rättslig ram som främjar en smidig omsättning och användning av dessa rättigheter.

För det första, när det gäller överlåtelse av rättigheter, tillämpar japanska upphovsrättslagen (artikel 103) bestämmelserna i samma lag (artikel 61) om överlåtelse av upphovsrätt på närstående rättigheter, vilket gör det möjligt att överföra hela eller delar av närstående rättigheter till någon annan genom köp eller annat avtal.

Därefter är licensiering den vanligaste formen av kommersiell användning. Japans upphovsrättslag (artikel 103) tillämpar bestämmelserna om licensiering av upphovsrättsliga verk (artikel 63) på närstående rättigheter, vilket gör det möjligt för rättighetsinnehavaren att ge andra tillstånd att använda rättigheterna inom ramen för specifika användningssätt och villkor.

Det är även möjligt att upprätta säkerhetsrättigheter. Japans upphovsrättslag (artikel 103) tillämpar bestämmelserna om säkerhetsrättigheter för upphovsrätt (artikel 66) på närstående rättigheter. Detta gör det möjligt att använda närstående rättigheter som säkerhet för lån från finansiella institutioner, vilket spelar en viktig roll i företags finansiering och vid fusioner och förvärv.

I dessa transaktioner är det av yttersta vikt att säkerställa rättslig stabilitet genom det registreringssystem som hanteras av Japans kulturbyrå. Japans upphovsrättslag (artikel 104) tillämpar registreringssystemet för överföring av upphovsrätt (artikel 77) på närstående rättigheter. Detta innebär att om en överföring av rättigheter har ägt rum och inte registrerats, och en annan person senare förvärvar samma rättigheter och registrerar dem först, kan den ursprungliga förvärvaren inte göra anspråk på sina rättigheter gentemot denna tredje part. Till exempel, om ett företag förvärvar närstående rättigheter utan att registrera dem och den ursprungliga rättighetsinnehavaren sedan säljer samma rättigheter till ett annat företag som registrerar överföringen, riskerar det första köpande företaget att förlora sina rättigheter. Därför är registrering av rättighetsöverföring inte bara en administrativ procedur utan en nödvändig strategisk åtgärd för att bevara investerat kapital och säkerställa säkerheten i transaktioner vid fusioner och förvärv samt förvärv av innehållstillgångar.

Sammanfattning

För att framgångsrikt bedriva verksamhet på den japanska innehållsmarknaden är det avgörande att djupt förstå den flerskiktade strukturen av rättigheter som finns vid sidan av upphovsmännens upphovsrätt, nämligen rättigheterna för “överförare” som utövande konstnärer, skivproducenter och sändningsföretag, eller så kallade närstående rättigheter. Som vi har beskrivit i denna artikel, kan dessa rättigheter, samtidigt som de ålägger företag strikta compliance-förpliktelser, också utgöra viktiga affärsresurser som erbjuder stora kommersiella möjligheter genom korrekt hantering och användning, såsom licensiering, överlåtelse och säkerhetsställning. För att effektivt hantera dessa komplexa rättigheter, minimera affärsrisker och maximera möjligheter krävs specialiserad juridisk expertis.

Monolith Law Office har en omfattande erfarenhet av att tillhandahålla juridiska tjänster relaterade till de närstående rättigheter som behandlas i denna artikel till ett stort antal klienter inom Japan. Vår byrå har flera engelsktalande experter, inklusive de med juridiska kvalifikationer från andra länder, vilket gör oss väl rustade att hantera de unika utmaningar som företag med internationell verksamhet står inför. Monolith Law Office erbjuder omfattande stöd för komplexa frågor relaterade till japansk innehållsjuridik.