Juridiska aspekter av tysta partnerskap i japansk handelsrätt: En grundlig genomgång av struktur, ansvarsområden och hantering av förluster

En av de affärsformer som definieras av den japanska handelslagen (商法) är det så kallade tysta partnerskapet (匿名組合). Detta system bygger på ett kontraktsförhållande mellan investerare som tillhandahåller kapital för ett specifikt företag och operatörer som använder dessa medel för att genomföra verksamheten. En av de mest framträdande egenskaperna hos ett tyst partnerskap är att investerarna, de tysta delägarna, inte avslöjar sina namn eller företagsnamn till externa tredje parter, och deras ansvar är begränsat till storleken på deras investering. På grund av denna flexibilitet och sekretess används tysta partnerskap i en mängd olika projektfinansieringsområden, såsom fastighetsinvesteringar, finansiering av film- och innehållsproduktion och venturekapitalfonder. Emellertid skiljer sig dess juridiska natur fundamentalt från organisationer med juridisk personlighet, såsom aktiebolag. Ett tyst partnerskap är en renodlad kontraktsrelation utan juridisk personlighet. Denna faktum är av yttersta vikt när det gäller parternas rättigheter och skyldigheter, tillgångarnas tillhörighet och riskfördelningen om verksamheten misslyckas. I denna artikel kommer vi att detaljerat förklara det juridiska ramverket för tysta partnerskapsavtal, de juridiska relationerna mellan parterna, omfattningen av de tysta delägarnas ansvar och särskilt hanteringen av förluster från verksamheten, allt från ett expertperspektiv och baserat på bestämmelserna i den japanska handelslagen och rättspraxis.

Den juridiska ramen och parterna i ett japanskt tyst partnerskapsavtal (Tokumei Kumiai Keiyaku)

Den grundläggande strukturen för ett tyst partnerskapsavtal (Tokumei Kumiai Keiyaku) är fastställd i artikel 535 i den japanska handelslagen (Shōhō). Enligt denna artikel upprättas ett tyst partnerskapsavtal genom att “en part bidrar kapital till den andra partens affärsverksamhet och avtalar om att dela vinsten som genereras från denna verksamhet”. Avtalet består av två parter med olika roller.

Den ena parten är “operatören”. Operatören ansvarar för att ensam hantera alla aspekter av företagets drift i sitt eget namn. Detta inkluderar att ingå avtal relaterade till verksamheten, hantera tillgångar och ta på sig skulder. Operatören kan vara antingen en fysisk eller juridisk person.

Den andra parten är “den tyste partnern”. Den tyste partnern agerar som investerare i verksamheten. Trots att den tyste partnern bidrar med pengar eller annan egendom till operatören, har de inte rätt att direkt engagera sig i driften av verksamheten eller att agera som operatörens representant i transaktioner med tredje part. Som namnet antyder är den tyste partnerns existens i princip inte offentliggjord för tredje part.

En mycket viktig aspekt här är den juridiska tillhörigheten av den tyste partnerns bidrag. Artikel 536, stycke 1 i den japanska handelslagen fastslår tydligt att “den tyste partnerns bidrag tillhör operatörens egendom”. Detta innebär att äganderätten till de bidragna pengarna eller tillgångarna helt överförs till operatören. Denna bestämmelse har en direkt inverkan på den tyste partnerns ställning i händelse av operatörens konkurs, vilket kommer att diskuteras senare.

Till skillnad från ett civilrättsligt partnerskap där flera parter gemensamt driver en verksamhet, eller ett aktiebolag där aktieägare bildar en juridisk person, har ett tyst partnerskapsavtal karaktären av ett bilateralt avtal mellan operatören och den tyste partnern. Denna struktur kräver inte kollektiva beslutsfattande organ som en föreningsstämma eller en bolagsstämma, vilket ökar operativ flexibilitet men också koncentrerar auktoritet och ansvar för verksamhetens genomförande hos operatören. Därför är det för den tyste partnern av yttersta vikt att investeringens framgång helt beror på operatörens ledningsförmåga och integritet, vilket gör grundlig due diligence av operatören före avtalets ingående nödvändig.

Affärsverksamhet och juridiska relationer mellan parter i Japan

I en japansk tyst partnerskap (tokumei kumiai) skiljer man tydligt mellan de juridiska relationerna “externt”, mellan operatören och tredje part, och “internt”, mellan operatören och de tysta delägarna.

I det externa förhållandet är det endast operatören som är rättighets- och skyldighetsbärare. Alla tillgångar och skulder som uppstår genom affärsverksamheten behandlas juridiskt som operatörens personliga, eller om operatören är ett företag, företagets tillgångar och skulder. Därför kan tredje part, såsom affärspartners, endast göra anspråk på kontraktuella rättigheter eller kräva uppfyllande av skyldigheter gentemot operatören. De tysta delägarna har inga direkta rättigheter eller skyldigheter gentemot tredje part.

Å andra sidan regleras det interna förhållandet mellan operatören och de tysta delägarna av innehållet i det tysta partnerskapsavtalet och bestämmelserna i den japanska handelslagen (Shōhō). De tysta delägarnas huvudsakliga rättigheter finns som kontraktuella rättigheter. Kärnan i dessa är rätten att kräva fördelning av affärsverksamhetens vinster i enlighet med den andel som fastställts i avtalet.

Dessutom har de tysta delägarna viktiga rättigheter för att övervaka affärsverksamhetens ekonomiska ställning. Enligt artikel 539, stycke 1 i den japanska handelslagen har de tysta delägarna rätt att vid varje räkenskapsårs slut granska operatörens balansräkning och inspektera verksamhetens och tillgångarnas status. Vidare, enligt stycke 2 i samma artikel, om det finns “viktiga skäl” kan de när som helst med domstolens tillstånd inspektera verksamhetens och tillgångarnas status, vilket säkerställer ett övervakningsmedel i händelse av misstänkt oegentligheter från operatörens sida.

De bestämmelser som den japanska handelslagen fastställer för tysta partnerskap ger endast en grundläggande ram. Detaljerade driftsregler, såsom den specifika metoden för att beräkna vinster, tidpunkten och frekvensen för distribution, de finansiella standarder som operatören måste följa, eller omfattningen av viktiga affärsbeslut som inte får fattas utan de tysta delägarnas samtycke, är inte fastställda i lagen. Dessa frågor bestäms alla genom det tysta partnerskapsavtalet mellan parterna. Detta är källan till tysta partnerskaps flexibilitet men kan också utgöra en riskfaktor för investerare. Om avtalet är otillräckligt kan de tysta delägarna endast förlita sig på den minimala skyddsnivån som handelslagen erbjuder, såsom rätten till årlig inspektion. Därför eftersträvar erfarna investerare att ingå omfattande och robusta tysta partnerskapsavtal som inkluderar detaljerade rapporteringsskyldigheter, tydliga vinstberäkningsstandarder och vetorätt för specifika viktiga frågor.

Ansvarsomfånget för en tyst delägare i Japan: Begränsat ansvar och dess undantag

En av anledningarna till att en tyst delägare (tokumei kumiai) är attraktiv för investerare i Japan är att ansvaret är begränsat. Som tidigare nämnts bär inte en tyst delägare direkt ansvar gentemot tredje part. Dessutom är ansvaret i den interna relationen med operatören i princip begränsat till värdet av den insatta egendomen. Detta kallas “begränsat ansvar”. Artikel 536, paragraf 1 i den japanska handelslagen (商法) stadgar att en tyst delägare inte bär ansvar för operatörens skulder gentemot tredje part, vilket utgör den juridiska grunden för begränsat ansvar. Det största ekonomiska risken som en tyst delägare tar är förlusten av det insatta kapitalet.

Det finns dock betydande undantag från principen om begränsat ansvar. Om en tyst delägare agerar på ett sätt som frivilligt avstår från sin “anonymitet”, förloras detta skydd. Artikel 537 i den japanska handelslagen specificerar detta undantag. Om en tyst delägare använder sitt eget efternamn eller företagsnamn i operatörens företagsnamn, eller tillåter att sitt eget företagsnamn används som operatörens företagsnamn, kommer de att bära solidariskt ansvar för skulder som uppstår efter användningen.

Denna bestämmelse handlar inte bara om formell användning av namn. Det handlar om att bedöma ansvar baserat på det intryck som en tyst delägares handlingar ger tredje part. Genom att tillåta att deras namn används i verksamheten kan det uppstå ett yttre intryck för tredje part att personen är en gemensam företagare. Lagen ålägger den som skapar ett sådant missvisande yttre intryck att bära ansvar som överensstämmer med detta intryck.

Därför bör man förstå att begränsat ansvar i en tyst delägare inte är en oföränderlig rättighet som automatiskt garanteras genom juridisk form, utan snarare en rättighet som beviljas under förutsättning att den tysta delägaren upprätthåller en strikt anonymitet och passivitet gentemot omvärlden. Detta presenterar en viktig punkt för riskhantering i praktiken för en tyst delägare. Till exempel, om en tyst delägare själv eller deras representant direkt deltar i förhandlingar med tredje part, om deras namn publiceras i marknadsföringsmaterial för verksamheten, eller om deras eget varumärke marknadsförs som om det vore associerat med operatörens verksamhet, kan de oavsiktligt ta på sig en obegränsad ansvarsrisk. För att dra nytta av den största fördelen med en tyst delägare, det vill säga begränsat ansvar, krävs det att man är mycket försiktig med sina handlingar externt.

Fördelning av vinst och förlust samt hantering av överstigande förluster under japansk handelsrätt

I ett anonymt kompanjonskapsavtal kan fördelningen av vinst som genereras från verksamheten fritt bestämmas genom avtal mellan parterna. Lagen tvingar inte fram någon specifik fördelningsgrad eller beräkningsformel.

Å andra sidan finns det tydliga principer fastställda i japansk handelsrätt gällande ansvar för förluster. Artikel 536, stycke 2 i den japanska handelslagen stipulerar att “när insatsen har minskat på grund av förluster, kan inte en utdelning av vinst begäras förrän förlusterna har täckts.” Detta innebär att även om förlusterna överstiger insatsbeloppet, är inte kompanjonerna i ett anonymt kompanjonskap skyldiga att bära förluster utöver det de redan har investerat. Det finns i princip ingen juridisk skyldighet att tillhandahålla ytterligare kapital för att täcka förluster som överstiger insatsbeloppet till noll, och det finns heller ingen skyldighet att återbetala tidigare mottagna vinstutdelningar.

Denna punkt är mycket viktig för att förstå den grundläggande riskstrukturen i ett anonymt kompanjonskap. Enligt lagens standardregler är kompanjonernas ansvar för förluster begränsat till deras insatsbelopp.

Emellertid kan även denna regel ändras genom avtal mellan parterna. Eftersom principen om privat autonomi tillämpas i stor utsträckning på anonyma kompanjonskapsavtal, kan operatören och kompanjonerna komma överens om att kompanjonerna ska bära en viss del av förlusterna som överstiger insatsbeloppet (överstigande förluster). Sådana klausuler kan inkluderas för att minska risken för operatören. Därför måste investerare noggrant överväga klausuler som rör ansvar för förluster när de ingår ett anonymt kompanjonskapsavtal. Det är avgörande att kontrollera om det finns några klausuler som kräver ytterligare insatser för att korrekt förstå investeringens riskprofil. Att känna till skillnaden mellan lagens standardregler och avtalade överenskommelser är av yttersta vikt.

Avslutande och Likvidation av Anonyma Partnerskapsavtal i Japan

Anonyma partnerskapsavtal i Japan kan avslutas av olika anledningar. Artikel 540 i den japanska handelslagen hänvisar till bestämmelserna om partnerskap i den japanska civillagen när det gäller orsaker till avslutande av ett avtal. De främsta orsakerna till avslutande är följande:

• Uppnådd avtalad varaktighet för partnerskapet
• Uppnående eller omöjlighet att uppnå affärsändamålet
• Ömsesidig uppsägning genom avtal mellan parterna
• En av parternas död eller beslut om att inleda konkursförfarande
• Verksamhetsutövarens upphörande eller ändring av verksamheten

Särskilt viktigt är att artikel 541 i den japanska handelslagen stadgar att om verksamhetsutövaren blir föremål för ett beslut om att inleda konkursförfarande, så avslutas det anonyma partnerskapsavtalet.

När ett avtal avslutas, inleds likvidationsförfarandet. Enligt artikel 542 i den japanska handelslagen är verksamhetsutövaren skyldig att återbetala insatsens värde till den anonyma partnern. Om insatsen redan har minskat på grund av förluster, är det tillräckligt att återbetala det återstående beloppet. Om verksamhetsutövarens tillgångar inte räcker till för att återbetala insatsens värde, kan den anonyma partnern inte kräva mer än det återstående beloppet, såvida inte verksamhetsutövaren kan lastas för bristen.

Det finns en viktig japansk rättspraxis som rör karaktären av rätten att kräva återbetalning av insatsen. Högsta domstolens dom från den 26 januari 1973 (1973) fastställde att rätten för en anonym partner att kräva återbetalning av insatsen vid avslutandet av ett anonymt partnerskapsavtal inte är en rätt att kräva tillbaka den specifika egendomen som investerats, utan en “penningfordran” som motsvarar värdet av den insatta egendomen.

När man kombinerar denna rättspraxis med lagens bestämmelser blir den största risken med anonyma partnerskap tydlig: verksamhetsutövarens kreditrisk. Som nämnts ovan blir den anonyma partnerns insats verksamhetsutövarens egendom, och rätten att kräva återbetalning vid avtalets avslut är en penningfordran. Om verksamhetsutövaren går i konkurs, avslutas det anonyma partnerskapsavtalet och den anonyma partnerns rätt att kräva återbetalning av insatsen behandlas som en osäkrad “allmän konkursfordran” på samma nivå som verksamhetsutövarens övriga allmänna borgenärer (till exempel finansinstitut eller affärspartners). Detta innebär att den anonyma partnern måste delta i konkursboets utdelningsförfarande och endast kan återvinna investerade medel i samma proportion som andra allmänna borgenärer. I många fall är det återvunna beloppet betydligt lägre än den ursprungliga investeringen. Detta är en grundläggande skillnad från aktieägare i ett aktiebolag, där ens egna tillgångar hanteras separat från företagets tillgångar, och det är en strukturell risk som man måste förstå när man överväger att investera i ett anonymt partnerskap.

Jämförelse mellan Tokumei Kumiai och andra företagsformer i Japan

För att förstå de juridiska särdragen hos Tokumei Kumiai (tyst partnerskap) mer tydligt, jämför vi det med andra huvudsakliga företagsformer i Japan, såsom “partnerskap enligt civilrätten” och “aktiebolag”.

Partnerskap enligt civilrätten etableras, liksom Tokumei Kumiai, på grundval av ett avtal, men den insatta egendomen blir “gemensam egendom” för alla partners, och verksamheten drivs i princip av alla partners tillsammans. Den största skillnaden är att partners har obegränsat ansvar.

Aktiebolag är juridiska personer som etableras enligt japansk bolagslag och är själva bärare av rättigheter och skyldigheter. Aktieägarnas ansvar är begränsat till det belopp de har tecknat för sina aktier. Företagets tillgångar är tydligt separerade från aktieägarnas personliga tillgångar, och aktieägarna har inte direkt ansvar för företagets skulder.

Dessa skillnader har stor inverkan på hur verksamheten drivs, var riskerna ligger och hur investerarnas skydd ser ut. Tokumei Kumiai kan vara ett effektivt alternativ när man vill undvika de strikta lagregleringarna och driftskostnaderna som är förknippade med aktiebolag, samtidigt som man vill undvika det obegränsade ansvaret som gäller för partnerskap enligt civilrätten. Å andra sidan innebär det också att tillgångarna tillhör operatören och att investerarnas tillsynsbefogenheter i stor utsträckning beror på avtalet.

Sammanfattning

Det anonyma partnerskapet är en investeringsstruktur som erbjuds av den japanska handelslagen (商法), kännetecknad av hög flexibilitet och mycket effektiv för specifika syften. För investerare finns det två stora fördelar: anonymitet och begränsat ansvar. Dock är dess juridiska struktur unik och innefattar specifika risker. Eftersom de investerade tillgångarna blir en del av operatörens egendom, påverkas investeringens säkerhet direkt av operatörens kreditrisk. Dessutom beror skyddet för de anonyma delägarna i stor utsträckning på innehållet i det anonyma partnerskapsavtalet som upprättas mellan parterna, utöver de minimala lagstadgade skydden. Därför är en djupgående förståelse av dess juridiska natur och en noggrann kontraktsdesign för att hantera riskerna korrekt avgörande när man använder sig av ett anonymt partnerskap.

Monolith Law Office har en omfattande erfarenhet av att tillhandahålla juridiska tjänster relaterade till japanska handelslagen, inklusive avtal för anonyma partnerskap, till ett stort antal klienter både inom och utanför Japan. Vi kan erbjuda omfattande stöd i allt från att strukturera anonyma partnerskapsscheman inom olika branscher, utföra due diligence för operatörer, till att lösa tvister. Vår byrå har flera medarbetare som är kvalificerade utländska advokater och engelsktalande, vilket säkerställer att våra internationella klienter kan navigera det japanska rättssystemet smidigt och effektivt.